Hur särintressen har tagit över Sverige.
Under tiden jag skrev min bok om Estonia satt jag ofta på mikrofilmsavdelningen i Kungliga Biblioteket i Humlegården i Stockholm. Jag grävde i gamla tidningsartiklar.
Estonia sjönk den 28 september 1994. Tio dagar innan hade det varit riksdagsval. Jag minns särskilt en artikel. Sverige hade fått världens mest jämställda riksdag. Jaha, tänkte jag för 15 år sedan: blev det bättre? I dag vet jag: det blev sämre.
Rättsväsendet har slutat att fungera. Majoriteten av åklagarna samt domarna är kvinnor.
Jag minns att Kommunikationsdepartementet utropades som ett feministiskt departement 1994. Det lades ner 1998.
Stefan Löfven införde en feministisk utrikespolitik 2015. Sedan dess har vi haft Margot Wallström, Ann Linde, Tobias Billström och Maria Malmer Stenergard som utrikesministrar. Sverige har inte haft en osäkrare utrikespolitik än nu trots tidigare världskrig.
QX är en tidning som vurmar för homosexualitet och HBTQ. Där kan man läsa att Tobias Billström är öppet bisexuell och är för HBTQ. Alltså den feministiska utrikespolitiken, som är ett bakslag, har under 10 års tid inte handhafts av en enda man som är trygg i sin manliga identitet.
Jag tycker att det är bra av den nuvarande regeringen att den öppet deklarerar sina könsidentiteter.
Regeringen har 25 medlemmar. Av dem är 12 kvinnor. Två män är öppet homosexuella och alla är undrande kring Ulf Kristerssons enorma intresse för Pride samt hans stoltserande med att bjuda landets bögelit på hemmaparties i Sagerska palatset. Sverige har i nuläget världens minst manliga regering.
Går det bra för vårt land? Nej.
På Regeringskansliet är det en majoritet kvinnor. I regionerna är kvinnliga chefer i majoritet.
Jag har bytt vanor och är inte ute på nätet så mycket. Jag läser, lyssnar på radion och tittar på SVT 1 och SVT 2 och TV 4. I går var jag hängig och såg ett inslag om invandringspolitiken. Självklart kvinnliga reportrar. Man gjorde ett inslag om invandrare som har blivit utvisade, men som ännu inte lämnat landet. Det var synd om dem, enligt SVT för de fick bo på ett tidigare hotell som låg intill en motorväg. Det är första gången jag har hört snyftreportage om människor på hotell. Till skillnad från tidigare hotellgäster som dessutom betalade för sitt boende, så blev de nuvarande gästerna serverade gratis mat tre gånger om dagen.
Jag kan förstå den mänskliga tragedin i att ha kommit från en annan världsdel till Sverige för att bli livstidsförsörjd och drömmen går i krasch. Om jag åkte till Irak i syfte att bli försörjd så skulle jag nog inte ens kunna påräkna en hotellvistelse innan jag åkte ut.
För att finna en inre ro har jag börjat lyssna på klassisk musik på radion. I går var det en manlig mellanpratare. Han pratade om sin make. Samma HBTQ-aktivist i dag. I morse spelade han den bröllopsmarsch som spelades när han tågade in i kyrkan med sin man. Förresten även bland präster är kvinnor numera i majoritet. Dessutom är de som i dag prästvigs till två tredjedelar kvinnor. Men vad är det för män i inom kyrkan? Jag lyssnar ibland på Andakten i P1 om morgnarna. Just nu leds den av prästen och psykoterapeuten Albin Tanke. Givetvis är även han en HBTQ-are.
Alltså i det offentliga finns knappt längre några genuint manliga röster. Då ska man ha i minne att det är män, alltså män som utan att tveka, definierar sig som män, som genom hårt arbete byggde vägar, industrier, järnvägar, hus och institutioner samt skrev lagar. Allt detta är numera totalt eftersatt.
Det finns ingen motsättning mellan män och kvinnor som är säkra på sin identitet. Tvärtom så finns en enorm fascination och attraktion. Men det finns en enorm åtskillnad mellan riktiga män och HBTQ-personer.
Vi som står för vår manliga identitet möter ett förakt för den livsfilosofi och livsstil vi har.
Under 1990-talet gick jag till Norrköpings bibliotek och lånade böcker om homosexualitet. Det var under 1990-talet som HBTQ nästan exploderade och manlighet började ifrågasättas. Jag ville förstå. Jag lånade omkring 20 böcker skrivna av homosexuella eller HBTQ-vurmare. I varenda bok blev läsaren angripen för vilka fördomar han eller hon hade. Inte ett enda ord som ledde till förståelse. Efter en vecka av verbala angrepp i bokstavsform så lade jag ner projektet.
HBTQ handlar inte om vänlighet, kärlek, omtanke eller alla människors lika värde. Det handlar om en oresonlig aggressivitet för att omforma vårt samhälle från dess grundvärderingar. HBTQ är en starkt individualistisk riktning som är extremt självupptagen. Den försöker bryta ner normer utan att tänka på konsekvenserna.
Apres nous le déluge (Efter oss syndafloden), som den kungliga älskarinnan madame Pompadour (1721 – 1764) sa. Med det menas en ansvarslös hållning och att man inte bryr sig om följderna för samhället.
Självklart är jag medveten om det spott och spe jag kommer att få utstå för att jag försvarar manliga värden.
Av:
Stefan Torssell 17 oktober – 25
Relaterat
Externa artiklar: