För politiska partier är det A&O att förstå vad som får folk att välja att rösta på ett annat parti.
För några månader sedan skrev jag att SD var på uppgång, vilket också skedde.
Låt mig beskriva hur väljarflöden går till. Det är inget plötsligt avgörande, utan en process i olika steg. Att rösta på, eller sympatisera med ett parti, handlar inte enbart om att man håller med det partiet eller tycker att det är bäst. Att rösta på ett parti är också en personlighetsmarkör på samma vis som kläder, vad man äter eller lyssnar på för musik.
Att rösta på Miljöpartiet eller Liberalerna är inte särskilt kontroversiellt. En sådan person antas stå för någon form av värde. Om jag träffar en sådan person så förstår jag att de inte är särskilt smarta,
eller också bara allmänt ointresserade av politikens konsekvenser. Självupptagna och ytliga. En vänsterpartist då vet jag att de har en massa attitydproblem. Sverigedemokrater är oftast sprungna ur det svenska folkdjupet med vardagsnära värderingar.
Väljaropinioner är ett nollsummespel. Slutsiffran blir alltid 100 %. Om någon byter parti så minskar ett parti lika mycket som något annat ökar. Men om någon säger något i TV eller uttalar sig i tidningarna så påverkar det inte alls opinionen.
Partibyten sker efter personliga möten. Det är först när folk talar med varandra som förändringar sker. Om det exempelvis är ett stort möte på Handelskammaren och någon av direktörerna säger att nä, nu så lämnar jag Liberalerna och röstar på någon annan i Tidögänget, då börjar 50 personer samtidigt att fundera. Sedan läser de en ekonomisk analys om Liberal skattepolitik och sedan hör ytterligare någon annan diskutera samma sak på släktträffen. Då först har en process startat.
En sådan process, eller väljarvåg tar några månader och kan ta sex månader om det är en tsunami. Alltså väljarbyten sker inte efter politiska utspel, utan först när folk börjar tala med varandra om det.
Ulf Kristerssons inkompetens startade en sådan tsunami efter hans fiffel med existentiell hälsa för att gynna frun, hans velande om Israel och hans olika fiaskon med säkerhetssamordnare. Dessutom hans krigshets för Ukraina och hans Pridande med könskorrigeringar av barn. Alla misstag kanske inte nådde alla väljare, men tillräckligt många började tveka för att vågen skulle komma i rullning.
Men vart skulle de gå?
SD är ett naturligt val. När dessutom Elsa Widdings parti gjorde en rad strategiska missbedömningar så har varken SD eller Moderaterna blivit hotade.
Elsa Widdings parti har inte förstått varför väljare byter parti. Olika utspel kommer att ge noll i resultat. De ser väljarna som boskap och inte som individer.
För en månad sedan skrev jag att i oktober kommer SD:s framgångar att avstanna. Enligt Verian så ökade SD från 18,7 % till 20,8 % på sex månader. Det är en ökning med ungefär 120 000 nya väljare. Men nu i oktober har vågen avstannat precis som väntat. Man sjönk i oktober, vilket jag förutspådde. Det innebär absolut ingen fara. Återhämtning är som en god natts sömn eller blåbärssoppa under Vasaloppet. SD befinner sig just nu i bläbärssoppeläge och då avstannar alltid farten.
Under samma period har Moderaterna minskat från 20,3 % till 17,9 %, vilket är en minskning med 140 000 väljare. Frågan är om Moderaterna har lyckats stoppa dräneringen? Gänget runt Ulf Kristersson är en samling losers. Utrikesministern Maria Malmer Stenergards felsatsning med intensiv Israelkritik kan vara förödande för Moderaterna. Trump befinner sig i Mellanöstern på ett triumftåg. Det är Hamas och inte Israels regeringen som är förlorarna. Att Moderaterna under de senaste månaderna har gått från sin sedan urminnes tider långvariga Israelvänliga politik och i stället har tagit intryck från skränvänstern hoppas jag kommer att stå partiet dyrt.
Den uppmärksamme lade här märke till att jag lämnade analysen och började tycka. Jag kan alltså inte bedöma Moderaterna för stunden därför att jag har en personlig önskan att partiet sätts på plats. Att tycka någonting är alltså inte att analysera.
Men vad kommer att hända härnäst? Ingenting.
November är en månad för positionering inom riksdagspartierna året före ett val. De kommer nu inte att vända sig till väljarna. Just nu förekommer enorma positioneringar inom partierna. Listor till Kommuner, Regioner och Riksdagen ska antas. Ingen kommer att uttala sig förrän de har säkerhetsställt sin plats, om inte något exceptionellt händer. Och i december är det glöggmånaden.
I mars börjar saker hända och i maj så nås den vanlige väljaren av det som partierna just nu håller på att koka ihop. Den som är med i ett större parti brukar veta händelser ungefär tre månader innan de inträffar, så det är först i maj som kampen blir synlig för den vanlige väljaren.
Av:
Stefan Torssell 13 oktober -25