Maktens sista halmstrån runt köttgrytorna – Samma stam, samma skugga.
Det finns politiska ledare som klamrar sig fast vid makten som om den vore ett livsuppehållande dropp, och det finns Benjamin Netanyahu – en man som för länge sedan passerat gränsen där politisk cynism övergår i fullskalig moralbankrutt. När Internationella domstolen i Haag pekar på krigsbrott och folkmord, rycker han på axlarna och använder kriget som politisk syre. Utan konflikterna skulle hans politiska karriär avlivas snabbare än ett förkylt ljus i en storm.
Men detta fenomen är inte exklusivt för Israel. Europas så kallade ledare börjar likna en blek uppsättning av samma teaterpjäs. Ursula von der Leyen, Emmanuel Macron, Friedrich Merz, Keir Starmer och deras likar vet alla samma obehagliga sanning: fred i Ukraina vore deras politiska dödsdom. En karamell i solskenet varar längre än deras framtid i maktens korridorer om kriget tog slut i morgon.
Macron är så impopulär att varje gång hans ansikte dyker upp på en skärm blir fransmännen påmind om varför de en gång uppfann giljotinen – om än bara i tanken. I Tyskland fungerar Friedrich Merz som ett levande val-lokomotiv, fast för motståndarsidan; Alternative für Deutschland kan helt enkelt inte tacka honom nog. Skulle valet hållas idag skulle han ”bidra” till ett regeringsskifte med samma elegans som en betongkloss bidrar till simning.
Så, självklart kämpar de mot varje antydan till fred. Freden vore ju slutet för deras relevans, deras retorik och deras politiska syre. Därför skickas ännu fler ukrainska män och kvinnor till frontlinjen i ett krig som för länge sedan förlorat varje logik. Att Ukraina blöder är sekundärt – viktigast är att EU:s ledare slipper se sitt eget politiska blod i valurnorna.
Under tiden fortsätter miljarderna att försvinna från europeiska skattebetalare och rinna rakt ned i det bottenlösa hålet av korruption kring Zelenskyy-regimen. Allt medan Europas egen sjukvård, välfärd och arbetsmarknad behandlas som bruksföremål – sådant som får vänta tills “det verkliga viktiga” är över. Det verkliga viktiga: att politikerna själva överlever.
Och kanske är det just därför Europas ledare är så kusligt tysta om massdödandet av barn och mödrar i Gaza. De vet att alltför mycket empati kan råka störa den politiska logiken. Det är svårt att tala om mänskliga rättigheter när man sitter i samma moraliska kajuta som Netanyahu.
För i grunden består dessa ledare av samma politiska virke: makten först, människorna sen. Eller snarare: makten först, mänskligheten aldrig.
Det är inte freden som hotar Europa. Det är de som fruktar den.
Av:
Luis Abascal 24 november -25
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal