Generation hybris: politik utan historia, diplomati och förstånd.
På 1960-talet vandrade Europas gator ännu med de tunga fotsteg som kriget lämnat efter sig. Det var en kontinent där ledare som Charles de Gaulle, Konrad Adenauer, Willy Brandt och till och med Nikita Chrusjtjov bar sina ärr som pass – dokument som gav dem inträde i fredens nödvändighet. De var människor som trots ideologiska avgrunder, geopolitiska ambitioner och retoriska bataljer fortfarande begrep att dialog inte är ett tecken på svaghet, utan på civilisation. De förstod att diplomati är vad man gör i början av en konflikt, inte vad man desperat ropar efter i slutet av den.
I kontrast står dagens europeiska ledare: en generation som växte upp med fulla kylskåp, NATO-skyddande skynken och ett oproblematiskt kolonialt självförtroende, men utan minsta aning om vad krigets verkliga kostnad är. De fick lära sig att fria marknaden löser allt – även geopolitiken – och att russofobi är lika normaliserat som att dricka cappuccino efter elva (om italienarna inte ser det).
De ärvde ett Europa som skulle kunna vara en intellektuell och teknologisk stormakt, men valde istället att bli en moraliserande kommentarssektion till USA:s utrikespolitik.
Resultatet?
Ett Europa som står farligt nära både ekonomiskt sammanbrott och potentiell kärnvapenlekplats. Arrogansen i hanteringen av Ukrainakonflikten är närmast klassiskt grekisk hybris i sin renaste form. Man har demoniserat den ryska federationen till den grad att diplomati blivit otänkbar, samtidigt som man utan att blinka offrar sin egen industri, välfärd, energitrygghet och i förlängningen sina egna medborgares framtid. Det är en historisk bedrift: aldrig tidigare har så lite kompetens lyckats skapa så mycket strategisk isolation.
Medan Europa fastnar i sina bysantinska debatter om hur länge man kan låtsas att Ukraina inte redan har förlorat kriget, inviger Kina femhundra nya universitet, bygger raketer till månen och Mars och tar täten i AI, kvantfysik och robotik. USA och Kina duellerar om framtiden – medan Europa överväger att skapa en ”europeisk CIA” i Bryssel, som om ett nytt underrättelsetorg av konsulenter och powerpoint-presentationer vore vår biljett tillbaka till relevans.
Det är hög tid att Europa väljer en ny generation ledare – sådana som inte definierar sin identitet genom att spegla sig i Washingtons pupill. Ledare som faktiskt vill Europa väl, snarare än att stolt förvalta en långsam nedgång förklädd till moralisk överlägsenhet. Kontinenten behöver visionärer, inte vasaller; statsmän, inte PR-figurer; mod, inte följsamhet.
Europa förtjänar bättre än att vara en satellit. Det är dags att åter bli en aktör. Innovativ, självständig – och tillräckligt klok för att förstå att fred och dialog inte är ett tecken på svaghet, utan på en civilisation som vägrar upprepa historiens dårskap.
Av:
Lusi Abascal 23 november -25
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal