Skuldsättning av folket

Våra gemensamma tillgångar används som säkerhet i ett geopolitiskt hasardspel.

När Ursula von der Leyen säger att Europa ska stå för garantierna för de ryska frysta pengarna, menar hon i praktiken något helt annat:

Det är medborgarna som ska stå risken.

Inte Bryssel. Inte kommissionen. Utan våra pensioner, våra elräkningar, våra tandläkarbesök och våra barns framtid.

Detta sägs dock aldrig högt. För då skulle det bli tydligt att konfiskation presenteras som moral, medan notan skickas vidare till folket. Ett politiskt trolleritrick där ansvar försvinner uppåt och skuld faller nedåt.

Ingen folkomröstning. Inget mandat. Ingen fråga.

Ändå förväntas vi applådera när våra gemensamma tillgångar används som säkerhet i ett geopolitiskt hasardspel vi aldrig bett om att delta i.

EU:s ledarskap kallar detta ansvarstagande. Historien kommer sannolikt kalla det något annat.

Av:

Luis Abascal 18 december -25

90 miljarder euros i "lån" till Ukraina

Varifrån kommer pengarna?

Inte från Ryssland. Inte från de frysta tillgångarna. De låg där som en symbolisk skattkista, men nyckeln vågade ingen vrida om. I stället gör EU det enda det alltid gör när mod saknas: Lånar.

Man går till marknaden, till banker och fonder, och säljer obligationer som om framtiden vore en slit-och-släng-vara. Säkerheten? EU-budgeten. Och vad är EU-budgeten om inte du – skattebetalaren,löntagaren,pensionären, den som redan betalat elräkningen med ångest?

Ukraina får lånet och återbetalning sker “när och om” Ryssland en dag betalar skadestånd. Ett ekonomiskt upplägg byggt på hopp, inte balansräkning. Metafysik förklädd till finanspolitik.

I praktiken betyder det att garantin inte är ryska pengar, utan dina.

Din framtida skatt. Din offentliga service. Din industri som redan monteras ned bit för bit.

Detta är inget statsmannaskap. Det är kasinoekonomi – där politikerna spelar högt, förlorar lugnt och lämnar notan på bordet innan ljuset tänds.

Europa skuldsätter sig för att dölja sin egen oförmåga:

• Att skydda industrin,
• Att tala sanning,
• Att erkänna gränsen mellan solidaritet och självdestruktion.

Man kallar det ansvar. Men ansvar utan ansvarstagare är bara ett finare ord för flykt.

Och medan roulettehjulet snurrar i Bryssel, är det du som sitter fastspänd vid bordet.

Av:

Luis Abascal 19 december -25

Europas ”Mirakelekonomi”

Ukraina ska betala tillbaka ”lånet” på 90 miljarder euro den dag Ryssland betalar krigsskadestånd.

Det vill säga: Aldrig, men det låter ansvarsfullt i ett pressmeddelande.

Europa har därmed uppfunnit en ny ekonomisk disciplin: Mirakelekonomi.

Säkerheten är hopp, kalkylen är moralisk indignation och risken bärs av framtida generationer som ännu inte fått rösta.

Skulle verkligheten ändå insistera på att infinna sig, finns trösten i att skulden kan förklaras som ”solidaritet”, räntan som ”värdegrund” och notan som ”oundviklig”.

I Bryssel kallas detta ansvarstagande.

I verkligheten är det ett dyrt sätt att slippa säga: Vi har ingen plan.

Av:

Luis Abascal 20 december -25

Enpartistaten som kallades samarbete

Ingen av statscheferna i Bryssel – dessa självutnämnda förvaltare av Europas öde – reste sig och sade: ”Stopp. Jag måste fråga mitt folk.” Inte en enda.

90 miljarder euro beslutades över medborgarnas huvuden, finansierade av Europas fotfolk, utan mandat, utan folkomröstning, utan skam. Nationen reducerades till en formalitet, demokratin till ett störande moment.

I praktiken har man underordnat sig en överstatlig, byråkratisk centralmakt i Bryssel – allt mer lik en latinamerikansk militärjunta från 70-talet, dock utan uniformer men med PowerPoint, PR-byråer och juridiskt nyspråk. Här kallas lydnad för ”europeiska värderingar” och ifrågasättande för ”extremism”.

Detta är globalismens logik: Nationella parlament sätts ur spel, Folkviljan betraktas som ett säkerhetsproblem och Makten koncentreras till institutioner som ingen kan rösta bort.

EU-parlamentet fungerar som en europeisk enpartistat – ironiskt nog med samma drag som den sovjetmodell västvärlden en gång fördömde, nu försvarad i demokratins namn.

Och över allt detta vilar Nato – neoliberalismens privata armé – som garanten för ordningen. Inte för fred, inte för folk, utan för systemets fortlevnad.

Samtidigt närmar sig val i Frankrike, Tyskland och andra europeiska länder. De gamla partierna darrar. De vet varför. För människor är trötta:

– Trötta på krig,

– Trötta på manipulation,

– Trötta på nyfattigdom,

– Trötta på att bli styrda utan att bli tillfrågade.

De suveräna rörelserna växer inte av hat – utan av utmattning.

Partier utan integritet, utan ryggrad och utan respekt för sina folk går alltid samma öde till mötes: De försvinner. Inte med ett brak – utan med ett föraktfullt tystnadens avsked.

Av:

Luis Abascal 21 december -25

Imperiet som lånar till sitt eget förfall

Det så kallade lånet på 90 000 miljarder till Ukraina innebär i praktiken en minskning av BNP i eurozonen på omkring 1–1,5 procentenheter – i ekonomier som redan kämpar för att ens nå 1,0 procents tillväxt. Ett imponerande konststycke i ekonomisk självskadepolitik.

Dessa pengar tas inte ur tomma luften. De tas ur varje medlemslands nationella budget: Sjukvården, Äldreomsorgen, Pensionerna och Skolan – kort sagt det som fortfarande håller våra samhällen upprätt.

Allt detta ska nu offras på ett krig som redan är förlorat och strategiskt hopplöst. Ett krig där notan skickas till Europas medborgare, medan ansvariga beslutsfattare talar om ”värderingar” från bekväma konferensrum.

Våra oansvariga EU-politiker borde inte sitta en minut till vid makten. Men i Bryssel verkar politiskt misslyckande numera vara en merit, inte ett hinder.

Av:

Luis Abascal 29 december -25

Relaterat

• Facebook: Luis Abascal

Artikel:

• The ripple effect across the European economies

Artiklar:

• EU:s "Reparations fond"
• The ripple effect across the European economies