Konflikten mellan Ryssland och Ukraina är inte en enkel territoriell tvist. Det är en geopolitisk krutdurk som drivs av historiskt hat, hänsynslös intervention, ekonomisk kollaps i Europa och en fraktion inom Washington som inte kommer att sluta förrän konfrontationen eskalerar.
I en intervju med Commodity Culture uppger Martin Armstrong att han har blivit ombedd att hjälpa till att utarbeta en realistisk fredsplan som Vladimir Putin skulle acceptera. Det som följer är en ärlig bedömning av hur vi hamnade här, de dödliga risker vi står inför nu, och en praktisk plan för att stoppa blodsutgjutelsen innan den blir global.
Nazismen i Ukraina och de djupa historiska såren
För att förstå nuet måste du förstå det förflutna. Ukrainska nationalistiska rörelser kring Stepan Bandera är inte någon karikatyr i pressen. De formade samhället i årtionden och låg bakom etniska rensningskampanjer före och under andra världskriget. Brutaliteten under den perioden är väl dokumenterad, och arvet av etniskt hat har överförts genom utbildning och politisk kultur ända sedan dess.
”De skulle skära ut barnet ur en judisk mors livmoder och sy in en levande katt.”
Oavsett om du accepterar alla grafiska detaljer eller inte, står den djupare poängen kvar: delar av det ukrainska samhället har varit genomsyrade av fientlighet mot ryssar och andra minoriteter. Det hatet bidrog till att forma miljön efter 2014, och det gjorde försoningen betydligt svårare. Maidan-händelserna och den efterföljande interimsregeringen var brännpunkter. Utomstående aktörer, inklusive amerikanska tjänstemän, spelade roller som eskalerade spänningarna, och de sköra mekanismer som var avsedda att upprätthålla freden ignorerades upprepade gånger.
Hur kriget började och Minskförräderiet
Sekvensen som ledde till fullskaligt krig var inte bara en enda invasion. Det följde år av provokationer, politisk inblandning och brutna löften. När förhandlarna undertecknade Minskavtalen var de tänkta att vara ramverket för en politisk lösning på Donbasproblemet. Ändå hölls inte de avtalen.
I möten jag deltog i och dokument jag granskade var budskapet tydligt: Minskavtalen behandlades som ett verktyg som skulle kringgås. Det fanns till och med offentliga medgivanden från europeiska ledare om att de aldrig hade för avsikt att fullt ut implementera det de hade undertecknat. Det enda erkännandet – att ett undertecknat fredsavtal inte skulle följas – förklarar varför Ryssland tappade förtroendet och varför konflikten senare eskalerade till öppet krig.
Varför EU, inte Ryssland, är det största hindret för fred
Om du vill avsluta det här kriget är problemet inte Moskva. Det största hindret idag är Europeiska unionen och den skara beslutsfattare som tror att fortsatt konfrontation kan rädda de kollapsande europeiska ekonomierna. Europa införde en gemensam valuta utan att konsolidera skulden. Euron skapades först och ansvaret för medlemsstaternas skulder skulle lösas senare. Det var det aldrig.
Den strukturella svagheten – olösta statsskulder, sköra banker, pensionsåtaganden – gör EU mycket sårbart för smitta. I en kris letar marknaderna efter den svagaste länken. En fallerande europeisk stat skulle utlösa en finansiell panik, utbredd bankstress och inrikes oroligheter. De ansvarigas politiska instinkt har därför varit att tillverka eller luta sig mot en yttre fiende för att samla inhemskt stöd. Det är en farlig, kortsiktig strategi.
En brutal politisk maskin: Neokonservativa faktorn
En kraftfull strömning inom amerikansk utrikespolitik är fortsatt kompromisslöst interventionistisk. Den nykonservativa mentaliteten har upprepade gånger drivit USA in i krig som skapat kaos och sämre resultat än förevändningen för interventionen. Taktiken är alltid likartad: eskalera, provocera, visa styrka och sedan använda den resulterande samlingen kring flaggan för att rättfärdiga fortsatt intervention.
Den mentaliteten lever kvar i Washington än idag. Från att förse Ukraina med vapen som kan slå djupt in på ryskt territorium till att uppmuntra eskalering, behandlar vissa aktörer Ukraina som en proxy-slagmark snarare än en suverän nation vars befolkning kommer att betala priset. Detta är inte abstrakt: när politiska ledare öppet föredrar krig eftersom det stabiliserar deras inhemska position blir diplomati nästan omöjlig.
Faran med Tomahawk-missiler och kärnvapenambiguitet
En av de mest alarmerande utvecklingarna nyligen är förslaget att Tomahawk-kryssningsmissiler skulle kunna levereras till Ukraina, eventuellt opererade av amerikansk personal. Problemet är inte bara räckvidd eller dödlighet. Tomahawk-missiler finns i både konventionella och kärnvapenkapabla varianter. Ur Moskvas perspektiv finns det inget praktiskt sätt att veta vilken last en missil bär när den väl är avfyrad. Den tvetydigheten ökar risken för en kärnvapenupptrappning dramatiskt.
”Om du avfyrar en Tomahawk mot Moskva, antar jag att den är konventionell eller kärnvapen? Det finns inget sätt att veta.”
Att ge dessa vapen eller bistå vid attacker som träffar mål inne i Ryssland försätter Moskva i en situation där de kan känna att de inte har något annat val än att svara beslutsamt. Det här är inte paranoia. Det är en direkt militär logik som snabbt skulle kunna eskalera till ett kärnvapenutbyte.
Varför Kina, Iran och andra kan dras in
Om Västvärlden lyckas kuva Ryssland skulle de strategiska konsekvenserna bli omedelbara och farliga. Kina har upprepade gånger signalerat att man inte kommer att tolerera ett ryskt nederlag som lämnar landet blottat. Samma logik gäller för Iran och andra regionala makter. Om Moskva övertygande ödmjukas skulle Peking och Teheran frukta att vara näst på tur.
Dessutom är skapandet av ett ömsesidigt partnerskap mellan Ryssland och Kina precis vad neokonservativa riskerade genom att isolera Moskva. Militärhistoria och strategi illustrerar en tydlig fara: när du står inför flera stora motståndare på flera fronter riskerar du att översträcka dig och drabbas av katastrofalt nederlag. Föreställ dig ett scenario där Kina tar tillfället i akt att agera mot Taiwan, Nordkorea öppnar en front på Koreahalvön och Ryssland eskalerar i Europa. Den mångdimensionella krisen skulle vara nästan omöjlig att hantera.
Sällsynta jordartsmetaller, ekonomi och en praktisk geostrategisk pivot
Utöver militära beräkningar finns det hårda ekonomiska realiteter som gör att en annan strategi inte bara är att föredra utan nödvändig. Ryssland besitter betydande reserver av sällsynta jordartsmetaller och den gruvkompetens som krävs för att utnyttja dem. Sällsynta jordartsmetaller är strategiska material: ett F-35-plan kan kräva hundratals kilo sällsynta jordartsmetaller för att byggas och drivas.
Kina dominerar för närvarande förädlingen av sällsynta jordartsmetaller och leveranskedjorna. Det inflytandet utgör en nationell säkerhetsrisk för USA och dess allierade. Kriget med Ryssland fördjupar faktiskt det beroendet och driver Ryssland och Kina närmare varandra.
Istället skulle en pragmatisk väg vara att normalisera relationerna ekonomiskt. Släpp sanktionerna, tillåt samriskföretag mellan amerikanska och ryska företag att utvinna och bearbeta sällsynta jordartsmetaller, och investera i teknik för att göra leveranskedjorna mer motståndskraftiga. Sådana ekonomiska band återskapar ömsesidiga intressen som avskräcker krig.
Den romerska modellen: Frihandel som fredsmekanism
Historien ger en lärdom: långa perioder av stabilitet underbyggs ofta av bred ekonomisk integration. Romarriket upprätthöll relativ fred i många regioner i århundraden eftersom handeln förband avlägsna städer och provinser. När båda sidor tjänar på handel blir krig en väg till självskada.
Med moderna termer, integrera ekonomier så att människors dagliga försörjning är beroende av gränsöverskridande handel och investeringar. Välstånd minskar aptiten på konflikt. Omvänt, när ekonomier vacklar, frestas politiska ledare att använda yttre fiender för att distrahera befolkningar och stärka sin makt.
En realistisk plan för fred
Baserat på noggranna studier och privata samråd på hög nivå, här är en praktisk uppsättning steg som skulle erbjuda en trovärdig väg till att få slut på striderna och förhindra global eskalering.
- Omedelbart insistera på att Minskavtalen ska följas. Minsk var en undertecknad ramöverenskommelse. Om EU vägrar att implementera det de undertecknat måste USA vara berett att kalibrera om allianserna.
- Ställ EU till svars. Om EU-institutionerna vägrar att hedra sina åtaganden bör USA överväga att dra sig ur Nato som påtryckningsmedel för att tvinga fram realistiska förhandlingar istället för ändlös eskalering.
- Kapa löften om massiva västerländska investeringar. Neka Zelenskyj-regeringen möjligheten att finansiera en återuppbyggnadsdröm på en biljon dollar om inte de politiska rättigheterna för Donbass och Krim respekteras och en verklig fredsprocess genomförs.
- Avsluta sanktionerna och återupprätta ekonomiska förbindelser. Släpp de breda sanktioner som driver Ryssland närmare Kina. Tillåt samriskoföretag inom strategiska sektorer som sällsynta jordartsmetaller för att minska globala leveransrisker och skapa ömsesidigt beroende.
- Strategisk frikoppling av Ryssland och Kina. Använd ekonomiskt samarbete som en krok för att skilja Moskva och Peking åt, som Nixon och Kissinger en gång försökte med Kina och Sovjetunionen.
- Ta bort kärnvapenambiguiteten. Placera inte vapen i scenarier där deras kärnvapenpotential är osäker. Att förse system som kan vara kärnvapenbestyckade över gränserna är en för hög risk.
- Erbjud trovärdiga territoriella kompromisser. Erkänn att vissa regioner i Ukraina är etniskt ryska och erbjud folkomröstningar och politiska skydd för att lösa statusen fredligt.
- Etablera transparent bakkanaldiplomati. Parallella diskussioner utanför radarn med ryska samtalspartners är nödvändiga för att bryta propagandaspiralen och möjliggöra ömsesidigt ansiktsräddande resultat.
Varför Europa pressas till kanten
EU står inför strukturell ekonomisk svaghet och ökande sociala påtryckningar. En recession som fördjupas sent under 2020-talet skulle skapa politiska kriser i medlemsstaterna. De vid makten kan se ett yttre krig som en sista utväg för att hålla samman inhemska koalitioner. Det motivet är en central drivkraft bakom den nuvarande eskaleringen och förklarar mycket av EU:s hårda hållning.
När finansiell panik slår till letar handlare och marknader efter de svagaste aktierna. Bankstress, statsskuldsproblem och pensionsunderskott skulle spridas över Europa på ett sätt som ledarna fruktar mer än någon enskild diplomatisk förlägenhet. Därför måste vi bryta logiken att ekonomisk kollaps kräver en yttre fiende för att ena befolkningen.
Vad som kan gå fel: Värsta tänkbara scenarier
- Kärnvapen eskalering om vapen eller attacker tränger in på ryskt territorium med tvetydiga stridsspetsar.
- Regional brandkår om Kina, Nordkorea, Iran eller andra stater ansluter sig till konflikten antingen direkt eller genom ombud.
- Global ekonomisk chock från störda energi- och råvarumarknader, där europeisk smitta leder till bredare finansiell panik.
- Permanent sammanbrott av strategisk balans om allianserna hårdnar och världen delas upp i konkurrerande block utan mekanismer för fredlig konfliktlösning.
Parallell diplomati pågår
Det pågår bakkanalsförsök och parallella diplomatiska spår. Jag ombads att bistå i en sådan insats och att utforma en plan som skulle kunna vara acceptabel för båda sidor. Dessa diplomatiska spår är långsamma och sköra. De kräver trovärdiga, verkställbara åtgärder som gör att varje sida kan göra anspråk på politisk seger samtidigt som den underliggande säkerheten för befolkningarna garanteras.
Hoppet finns. Men det kommer bara att förverkligas om lugnare huvuden prioriteras framför kortsiktiga politiska intressen. Det kräver ledarskap som är villigt att fatta svåra beslut på hemmaplan och att prioritera stabilitet framför teatraliska segrar.
Sokrates, Armstrong Economics och ett AI-verktyg
Ett av verktygen jag använder är en AI-plattform som heter Socrates. Den övervakar global data och producerar tusentals objektiva prognosrapporter dagligen. Den är inte beroende av annonsörer eller en viss politisk inriktning. I en värld där mediemanipulation är utbredd och propaganda kan driva nationer till krig är objektiv, datadriven analys avgörande.
Mitt bredare arbete på Armstrong Economics syftar till att betona pragmatiska lösningar grundade i ekonomiska realiteter och historiska prejudikat. Den enda hållbara freden är en som tar itu med de underliggande ekonomiska och säkerhetsintressena hos alla inblandade parter.
Sista ordet: Välj handel framför krig
Krig är alltid ett misslyckande för politiken. Den romerska modellen för ekonomisk integration visar oss att när alla vinner på utbyte försvinner incitamenten att kämpa. Just nu står vi inför en sällsynt möjlighet att backa från stupet: insistera på att implementera Minskavtalen, ta bort perversa incitament till eskalering, återuppbygga ekonomiska band och skapa verkställbara mekanismer för att skydda minoritetsrättigheter och territoriella överenskommelser.
Om vi misslyckas kommer konflikten inte att förbli lokal. Flera fronter, kärnvapenambiguitet och ekonomisk kollaps är reella möjligheter. Vi måste agera medvetet, inte teatraliskt. Vi måste välja handel framför krig.
”Marxismens dagar som skapade kalla kriget är över. Det är dags att omfamna romersk frihandel.”
Källa: