När Friedrich Merz, Donald Trump och deras likar talar om nationalism, hot och “civilisationens försvar”, låter det ibland som ett eko från ett gammalt, mörkt bibliotek. Orden luktar damm och krut. De är inte nya – de är återvunna.
De bär samma psykologiska struktur som de idéer som en gång trycktes mellan pärmarna på Mein Kampf:
- En uppdelning av världen i “vi” och “de”
- En myt om hot
- En längtan efter rening genom styrka
Det är här psykologin avslöjar sig. Den aggressiva nationalismen är inte mod – den är rädsla i uniform. Den är ett barn som håller hårt i en klubba eftersom världen känns för stor.
När stormakter hotar Venezuela, drömmer om Grönland, omringar Ryssland eller plundrar energirutter till havs, agerar de inte som försvarare av ordning. De beter sig som gamla pirater i nya kostymer: med NATO-logotyper på seglen och internationell rätt i lastutrymmet – för försäljning, inte för bruk. De kallar det säkerhet. Men det är egentligen kontroll.
Den krigiska psykologin
Historien lär oss något obekvämt: Första och andra världskriget startade inte för att människor ville dö. De startade för att eliter ville dominera – och massorna matades med rädsla tills de lydde.
Krig föds inte ur hat mellan folk. De föds ur narcissism hos makthavare.
Ledare som Trump, krigshökar i NATO och nationalistiska strateger fungerar psykologiskt som spelberoende: de behöver alltid högre insatser för att känna sig levande. Mer sanktioner. Mer hot. Mer militär.
Men världen är inte ett kasino. Den är ett hem.
Den farliga gnistan
Vi lever i en tid där mänskligheten sitter på ett krutmagasin stort som hela planeten. Hypersoniska missiler, kärnvapen, energikrig, informationskrig – allt är uppkopplat som nervtrådar i en enda global hjärna. Det räcker med ett misstag. En missförstådd radar. En politisk bluff som går för långt.
Och plötsligt brinner huset vi alla bor i.
Så hur stoppar vi psykopaterna?
– Inte med bomber.
– Inte med mer nationalism.
– Inte med fler flaggor på fler lik.
Vi stoppar dem genom att vägra spela deras psykologiska spel.
1. Genom att avslöja narrativet
Krig behöver myter för att överleva:
- “De är onda”,
- “Vi är hotade”,
- “Våld är nödvändigt”.
När människor genomskådar detta – när de ser att det handlar om makt, inte moral – börjar narrativet spricka.
2. Genom att göra livet heligt igen
Imperier föraktar liv. Vanliga människor älskar det.
När vi börjar tala om barn, framtid, planet, sjukvård, kultur, vatten, mat – då torkar krigets propaganda ut. Man kan inte romantisera krig när man ser ansiktena det krossar.
3. Genom globalt civilt motstånd
Historien visar att imperier inte faller av bomber – de faller när människor slutar tro på dem. När soldater tvivlar. När journalister vägrar ljuga. När medborgare säger: inte i vårt namn.
En sista bild De krigiska ledarna är som män som vill styra ett brinnande lok genom att elda mer. Men vi – mänskligheten – sitter i vagnarna. Det är dags att ta över bromsen.
– Inte med hat.
– Inte med våld.
Utan med det som alltid har varit imperiers verkliga fiende:
– Medvetande.
– Solidaritet.
– Och modet att vägra krigets lögn.
Av:
Luis Abascal 10 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal