Ett fredsavtal i Ukraina eller ett krig i Europa?
EU och NATO verkar befinna sig i ett slags geopolitisk dissociation – som om hela kontinentens politiska apparat fastnat i ett ekolod där enda utsignalen är ”mer av samma”. Medan USA trevar efter någon form av fredsramverk med Ukraina, insisterar europeiska aktörer på ett krav som endast den verklighetsfrånvände kan tycka rimligt: rysk kapitulation. Detta trots att den militära kartan på marken visar något helt annat än den maktprojektion man försöker fantisera fram i Bryssel.
Vi bevittnar ett sui generis-fenomen: den sida som är strategiskt tillbakapressad ställer villkor som om den vore segrare. Man kräver mer vapen, större arméer, NATO-medlemskap – som om själva deklarationen vore tillräcklig för att böja geopolitiken efter egen vilja. En slags politisk voluntarism där önsketänkandet ersätter strategi, och där man hoppas att verkligheten ska ge med sig av ren utmattning.
I praktiken har NATO och EU vält schackbrädet, skickat pjäserna i luften och därefter kallat kaoset för ”plan”. Globalistiska kretsar accepterar inga kompromisser; inte ens historien själv får längre rätt att förklara att stormakter inte kuvas med pressmeddelanden. Rysslands naturresurser uppfattas som ett slags geopolitisk buffé, och illusionen om en snabb, förödmjukande rysk reträtt klamrar sig fast trots all empiri som talar emot den.
Det mest betänkliga är att många av dessa europeiska röster verkar mer motiverade av sin avsky för Donald Trumps administration än av någon faktisk fredsutsikt.
Om Washington vill trycka på pausknappen i Ukraina, då måste Europa – av ren reflex – trycka på snabbspola. Det är nästan rituellt: man motarbetar USA just när USA försöker avstå från ännu ett bottenlöst krig. En paradox som bara det sena imperiets neurotiska byråkratier tycks kapabla att frambringa.
Så vi står inför ett märkligt scenario: fred och eldupphör i Ukraina som ett resultat av andra makters pragmatism – samtidigt som Europa går mot en storm av eget tillverkat stål och självgenererad förvirring. Ett Europa som riskerar att dra igång ett större krig inte av styrka, utan av prestige, trots att utsikterna att besegra den ryska björnen är lika avlägsna som alltid.
Gud bevare oss – för våra ledare lär inte göra det.
Av:
Luis Abascal 25 november -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal