Journalistiken i Europa är inte döende – den är redan balsamerad och utställd, välupplyst av skattefinansierade strålkastare.
Kvällens nyhetssändning var ännu ett avsnitt i den nya serien ”Vapen vi måste köpa innan någon hinner fråga varför”. Minor, fregatter, artillerisystem, mer ammunition än skolböcker – och förstås en allvarlig nyhetsuppläsare som nickar instämmande till varje militär budgetpost, som om det rörde sig om väderleksrapporten.
Inte en journalist som viftade med en enda kritisk fråga.
Inte en enda undran om huruvida befolkningen överhuvudtaget gett sitt tysta, högljudda eller imaginära samtycke till miljardrullningen. Inget om hur detta ska betalas, och framför allt ingen reflektion om vilken del av välfärden som ska offras på krigets altare.
Det verkar som att de missat den där lilla detaljen att journalistikens uppdrag är att granska makten – inte sminka den.
Sedan har vi det eviga mantrat om ”tillförlitliga källor” i Ukraina–Nato–Ryssland-konflikten. Källor som, av en ren slump, råkar vara part i målet. Men våra moderna reportrar sväljer allt – med hull, hår och en garnison dygder.
En bra journalist brukar man säga ska öppna fönstret om någon påstår att det regnar. Våra öppnar inte ens persiennerna – de bara vidarebefordrar väderleksrapporten från någon med maktintressen och kallar det kvalitetssäkring.
Den fria journalistiken existerar inte längre. Kvar finns en kör av eliternas megafoner, synkroniserade i tonart och budskap, där varje missljud stämplas som ”desinformation”. Ett enda narrativ, ett enda manus, ett enda tillåtet tankespår.
Och i ett samhälle där alla tvingas tänka lika, finns i praktiken ingen som tänker alls.
Av:
Luis Abascal 1 december -25
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal