Världen rör sig. Inte i språng, utan i långsamma förskjutningar som först märks i horisonten.
USA och Storbritannien ser hur den gamla kartan bleknar, hur linjer som en gång drogs med maktens hand inte längre följs. Deras dominans, som vilat tung över århundraden, mister sitt självklara grepp när nya tyngdpunkter växer fram.
BRICS-länderna kliver fram, inte med fanfarer, utan med hamnar, järnvägar och handelsavtal. Kina och Ryssland ritar världen med infrastrukturens bläck. Den nya Sidenvägen breder ut sig som ett nervsystem över kontinenterna – stål och räls där imperier förr seglade. Snabba tåg ersätter långsamma konvojer, landvägar utmanar havens gamla herravälde.
Storbritannien, vars makt en gång mättes i segel och kanoner, står vid kajen och ser hur havet inte längre räcker. Sjöfartens krona väger lätt i en tid då handeln löper under berg och genom stäpper. Det maritima imperiet har blivit ett minne – ett ankare i en värld som vill framåt.
Och USA, arvtagare till den globala väktarrollen, svarar inte med stillsam anpassning utan med ekon från det förflutna. Monroedoktrinen plockas fram som en gammal karta ur ett arkiv, dammig men farlig. Den västra hemisfären ska återigen stängas. Latinamerika förklaras som inflytandesfär, inte genom dialog utan genom flottor och blockader.
Haven, som en gång kallades fria, får åter kedjor. Fartyg bordas, laster beslagtas, lagar böjs tills de knäcks. I mörkret seglar tankers märkta som skuggor, jagade av drönare och satellitögon. Imperiet hissar sin flagga, men den liknar allt mer en piratfana – makt utan rätt, styrka utan samtycke.
De anglosaxiska allierade behärskar detta spel till fulländning. Till sjöss saboterar de, stör och hotar, i hopp om att fördröja det oundvikliga: framväxten av en multipolär värld där makt inte längre talar med en röst.
Men historien låter sig inte stoppas.
– Varje blockad skapar nya vägar.
– Varje sanktion föder nya allianser.
Samtidigt växer spänningarna som sprickor i jordskorpan. Mellanöstern glöder. Afrika rör sig. Latinamerika skakar av gamla minnen. Asien håller andan. Världen står inte på randen – den balanserar redan där.
Åren som kommer blir tunga.
2026 reser sig som ett mörkt berg i fjärran. Mänskligheten vandrar mot det med historien i ryggen och framtiden oskriven.
Och någonstans, nästan ohörbart, viskar en sista fråga genom larmet av vapen och marknader:
Kan förnuftet ännu tala, eller har världen redan valt att svara med eld?
Av:
Luis Abascal 22 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal