Världen rör sig. Inte i språng, utan i långsamma förskjutningar som först märks i horisonten.
USA och Storbritannien ser hur den gamla kartan bleknar, hur linjer som en gång drogs med maktens hand inte längre följs. Deras dominans, som vilat tung över århundraden, mister sitt självklara grepp när nya tyngdpunkter växer fram.
BRICS-länderna kliver fram, inte med fanfarer, utan med hamnar, järnvägar och handelsavtal. Kina och Ryssland ritar världen med infrastrukturens bläck. Den nya Sidenvägen breder ut sig som ett nervsystem över kontinenterna – stål och räls där imperier förr seglade. Snabba tåg ersätter långsamma konvojer, landvägar utmanar havens gamla herravälde.
Storbritannien, vars makt en gång mättes i segel och kanoner, står vid kajen och ser hur havet inte längre räcker. Sjöfartens krona väger lätt i en tid då handeln löper under berg och genom stäpper. Det maritima imperiet har blivit ett minne – ett ankare i en värld som vill framåt.
Och USA, arvtagare till den globala väktarrollen, svarar inte med stillsam anpassning utan med ekon från det förflutna. Monroedoktrinen plockas fram som en gammal karta ur ett arkiv, dammig men farlig. Den västra hemisfären ska återigen stängas. Latinamerika förklaras som inflytandesfär, inte genom dialog utan genom flottor och blockader.
Haven, som en gång kallades fria, får åter kedjor. Fartyg bordas, laster beslagtas, lagar böjs tills de knäcks. I mörkret seglar tankers märkta som skuggor, jagade av drönare och satellitögon. Imperiet hissar sin flagga, men den liknar allt mer en piratfana – makt utan rätt, styrka utan samtycke.
De anglosaxiska allierade behärskar detta spel till fulländning. Till sjöss saboterar de, stör och hotar, i hopp om att fördröja det oundvikliga: framväxten av en multipolär värld där makt inte längre talar med en röst.
Men historien låter sig inte stoppas.
– Varje blockad skapar nya vägar.
– Varje sanktion föder nya allianser.
Samtidigt växer spänningarna som sprickor i jordskorpan. Mellanöstern glöder. Afrika rör sig. Latinamerika skakar av gamla minnen. Asien håller andan. Världen står inte på randen – den balanserar redan där.
Åren som kommer blir tunga.
2026 reser sig som ett mörkt berg i fjärran. Mänskligheten vandrar mot det med historien i ryggen och framtiden oskriven.
Och någonstans, nästan ohörbart, viskar en sista fråga genom larmet av vapen och marknader:
Kan förnuftet ännu tala, eller har världen redan valt att svara med eld?
Av:
Luis Abascal 22 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Schack matt i Mar-a-Lago?
Mötet mellan Volodymyr Zelensky och Donald Trump i Florida var inte ett diplomatiskt artighetsbesök. Det var ett geopolitiskt bokslut. Ett möte mellan den gamla unipolära världsordningen och den nya multipolära verkligheten.
I geopolitik finns varken goda eller onda, etik eller moral. Det finns makt. Punkt.
Allt reduceras i slutändan till maktförhållanden, inflytande och strategiska realiteter.
Den som fortfarande tror något annat har förväxlat internationell politik med moralfilosofi.
Det är i dag uppenbart för alla – även om det sällan sägs högt – att Ryssland har uppnått ett strategiskt övertag globalt, och redan säkrat en militärstrategisk seger i Ukraina.
Samtidigt bevittnar vi hur USA successivt förlorar sitt globala herravälde och desperat försöker undvika ett nederlag som i symbolisk mening riskerar att bli mer förödmjukande än både Vietnam och Kabul.
Kriget i Ukraina har aldrig i första hand handlat om Ukraina. För den Ryska federationen var – och är – målet att stoppa västvärldens och Natos anspråk på att agera som planetens självutnämnda ägare. Det projektet har nu nått vägs ände.
Försöket att göra Ryssland till en paria har misslyckats fullständigt. I stället har Ryssland byggt den starkaste alliansen i modern tid tillsammans med Kina och Indien. Handel bedrivs i rubel, yuan och rupier. Dollarns monopol urholkas steg för steg.
Sanktionerna? Verkningslösa. Varje ny sanktion har snarare fungerat som ett träningsprogram för rysk ekonomisk självständighet, stärkt av landets enorma naturtillgångar inom gas och olja. Samtidigt har Ryssland vunnit politiskt kapital hos halva jordklotet – det som i dag kallas Global South.
Den avgörande frågan är därför inte om västvärlden förlorade detta strategiska spel, utan vad Rysslands långsiktiga mål egentligen är.
I min bedömning är svaret tydligt: En ny säkerhetsarkitektur för Europa och västvärlden. Ett återvändande till 1997 års gränser. Med andra ord: En total reträtt av Nato österut.
Hur har detta möjliggjorts? När USA ensidigt avvisade strategiska avtal – inte minst inom kärnvapenområdet – svarade Ryssland lakoniskt: ”Ni vill ha en strategisk kapprustning? Varsågoda.” Resultatet blev utvecklingen av hypersoniska och strategiska vapensystem som i dag utgör Rysslands främsta garanti för säkerhet och avskräckning. Ett faktum, inte en åsikt.
Som vän av fred kan jag inte glädjas åt denna världsutveckling. Europa borde omedelbart sätta sig vid förhandlingsbordet med den Ryska federationen och verka för ett stopp på kriget i Ukraina.
Historien väntar inte. Medan Europa står handlingsförlamat accelererar Asien, Afrika och Latinamerika; höghastighetståg, energikorridorer, nya universitet, handelsvägar och infrastrukturer byggs i rasande takt.
Europa sitter inte längre på några strategiska kort gentemot USA, Kina eller Ryssland. Spelet är redan långt framskridet.
Den enda realistiska möjligheten som återstår är fred. Diplomati. Dialog. Allt annat är bara uppskjuten kapitulation – till ett betydligt högre pris.
Av:
Luis Abascal 29 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal