Det finns konflikter som är lokala, och så finns det konflikter som är geologiska.
Iran tillhör den senare kategorin. Landet är inte bara en stat bland andra, utan en tektonisk platta där stormakternas intressen gnider mot varandra. När marken rör sig där, darrar hela världen.
Det är därför Kina och Ryssland – oavsett vad de tycker om mullor, ayatollor eller någon nostalgisk shah-son – aldrig kan acceptera ett regimskifte orkestrerat från Washington eller Tel Aviv. Det handlar nämligen inte om ideologi. Det handlar om maktens aritmetik.
Moral är för presskonferenser. Geografi är för verkligheten.
Kina: Sidenvägens ryggrad
För Kina är Iran inte en teologisk fråga, utan en logistisk. Den Nya sidenvägen – Belt and Road Initiative – är beroende av landkorridorer genom Centralasien och Iran för att nå Mellanöstern och Europa. Hamnar, järnvägar, energiinfrastruktur, pipelines – investeringar värda hundratals miljarder dollar.
Ett västvänligt, USA-kontrollerat Iran skulle vara som att låta sin främsta konkurrent sitta på ens pulsåder och hålla fingret redo. Ingen stormakt bygger sin framtid på en sådan naivitet.
Kina är tålmodigt, ja. Men inte självmordsbenäget.
Ryssland: gränsernas dilemma
Rysslands logik är enklare och råare. Historien har lärt Moskva en enda regel:
Nato vid gränsen betyder krig förr eller senare.
När Ryssland ser på Iran ser de inte mullor. De ser en buffertzon.
Ett USA-vänligt Iran skulle öppna södra flanken mot Kaukasus och Kaspiska havet, hota ryskt inflytande i Azerbajdzjan och Centralasien, och i värsta fall ge plats för västliga baser och missilsystem.
För Kreml är detta existentiellt. Och stater kompromissar inte med existensen. De slåss.
Avskräckningens logik
Här blir frågan om Irans kärnenergi och hypersoniska missiler avgörande. Väst beskriver dem som provokationer. Iran ser dem som livförsäkring. Det är den gamla, cyniska men stabila logiken: den som kan slå tillbaka blir inte attackerad.
Avskräckning är paradoxalt nog fredens mest brutala form.
Om Iran avväpnas helt medan Israel behåller sin odeklarerade kärnvapenarsenal – som märkligt nog aldrig verkar locka samma inspektionsiver – då skapas inte säkerhet. Då skapas frestelse. Och frestelse i geopolitiken är farligare än aggression.
Kärnvapenmoralens hyckleri
Den internationella ordningen predikar icke-spridning. Men budskapet låter ungefär så här:
“Kärnvapen är farliga. Därför får bara vi ha dem.”
– Detta är inte etik.
– Det är monopol.
Och monopol skapar inte stabilitet – de skapar misstro.
När Pakistan öppet signalerar vedergällning om Israel skulle använda kärnvapen, och Saudiarabien och Iran närmar sig varandra taktiskt, ser vi hur regionala makter börjar bygga egna säkerhetsnät.
– Inte av kärlek till krig.
– Utan av rädsla för att lämnas ensamma.
Varför tredje världskriget lurar
Om USA eller Israel attackerar Iran blir det inte som Irak eller Libyen. Iran är inte isolerat. Det är integrerat i två stormakters strategiska system.
Ett anfall riskerar därför att: slå mot kinesiska investeringar, hota ryska säkerhetsintressen, störa energiflöden globalt och dra in regionala makter i kedjereaktioner.
– Det är exakt så världskrig börjar.
– Inte genom galenskap.
– Utan genom allianser.
1914 lärde oss det. Mänskligheten verkar dock ha minne som en guldfisk.
Europa: den tysta kontinenten
Och Europa?
Kontinenten som en gång producerade Kant, Grotius och folkrätten har reducerats till geopolitisk statist.
Man talar om “värderingar” men viskar när beslut ska tas. En stormakt utan ryggrad är bara en marknad. Och marknader skriver inga fredsavtal. De följer dem som har makt.
Den obekväma slutsatsen
Den brutala sanningen är banal:
Antingen accepterar man maktbalans – även med obehagliga regimer – eller så får man kaos.
Regimskiften låter moraliska på presskonferenser. I verkligheten producerar de oftare ruiner än frihet.
- Libyen.
- Irak.
- Syrien.
Historien är redan full av “befrielser”. Det behövs inga fler.
Slutet
Valet är inte mellan gott och ont. Det är mellan fred och apokalyps. Mellan kompromiss och gravfält. Det låter futtigt, nästan trivialt. Men mänsklighetens mest avancerade slutsats är också den enklaste:
Fred är inte idealism. Det är överlevnad.
Allt annat är bara retorik före ruinerna.
Av:
Luis Abascal 5 february -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal