Gorbatjov trodde, i sin nästan tragiska idealism, att när han monterade ned Sovjetunionen och lade Warszawapakten i historiens arkiv – i dialog med Reagan och med Helmut Kohls varma löfte om ett återförenat Tyskland – så skulle världen svara med samma gest av avspänning.
Om den ena militära alliansen upplöstes, borde väl den andra göra detsamma?
I en rättvis och logisk värld, ja. Men geopolitiken är sällan logisk och aldrig rättvis.
Västmakterna lovade dyrt och heligt: NATO ska inte flytta en tum österut. Det löftet höll ungefär lika länge som en politisk presskonferens – tills George H. W. Bush, i god cowboyanda, gav alliansen full gas österut. Ironiskt nog var det “det gemensamma europeiska huset” som föreslogs, men ingen i väst verkade särskilt intresserad av att dela vardagsrum med Ryssland.
Misstänksamheten levde kvar – särskilt i Polen och Baltikum, där historiska sår omvandlades till dagens politiska valuta. Deras russofobi, en gång regional bitterhet, blev snart hela EU:s officiella hållning. Och nu sitter Kaja Kallas, den baltiska hökarnas hök, som unionens högsta röst i utrikes- och säkerhetspolitik.
Ett EU som drömde om att bli en fredsunion styrs nu av stater som tror att krig är den enda vägen till trygghet.
NATO:s expansion mot öst blev därefter mer än bara en karta som växte; det blev ett slags ideologisk mission. Ukraina och Georgien skulle in i alliansen till varje pris – med färgrevolutioner, statskupper och politiska operationer som fick Machiavelli att framstå som en amatör. I dag ser vi samma mekanik i Moldavien och Rumänien. Resultatet? Ett Europa där russofobin är så intensiv att man nästan önskar bort Ryssland från kartan. Tyvärr går det inte att flytta landet – hur mycket man än stirrar på Uralbergen.
Den verkliga frågan, som alltid, är om vi någonsin ska lyckas leva i fred med varandra. Ryssland är en del av Europa, lika obekvämt och omisskännligt som en granne man inte kan flytta ifrån. Att förneka det är politiskt självskadebeteende.
Det är som i sagan om Hans och Greta: Vi försöker följa brödsmulorna hem till en fredlig kontinent. Problemet är att brödsmulorna sopas bort av de som tror att kartan kan ritas om med våld, propaganda och sanktioner. Vi vet vart vi borde gå – men vägen hem växer igen av vår egen rädsla.
Av:
Luis Abascal 4 december -25
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal