När imperier tröttnar: Europas stora geopolitiska nervsammanbrott.
USA:s senaste budskap till Europa – “acceptera fredsplanen eller så går vi hem” – låter som när en utarbetad förälder hotar att lämna barnen själva i stormarknaden. Skillnaden är att i denna stormarknad är hyllorna fulla av geopolitisk osäkerhet, militära vakuum och stater som slåss om sista paketet med suveränitet.
Att USA skulle dra tillbaka sina militära styrkor från Polen, Tyskland, Italien och Belgien vore i praktiken som att rycka ur Europakontinentens största livsstödsmaskin. Nato är ju trots allt ett muskelbygge där 70% av musklerna inte sitter i Bryssel utan i Washington. Resten av Europa mest poserar i spegeln.
Tyskland och Frankrike: Europas Två Slitna Pelare
När fundamentet i en byggnad börjar spricka brukar man ringa en ingenjör. I EU ringer man istället ännu ett nödmöte.
Frankrike och Tyskland – kontinentens två kejsarpelare – har presidenter med ungefär samma popularitet som en skattehöjning i december. Skulle de falla i nästa val vore det inte bara regeringar som byts ut, utan hela EU-projektets psykologiska självbild som går upp i rök.
Lägg då till att AfD i Tyskland och Nationella Fronten i Frankrike, båda med EU-utträde som central fantasi, växer som ogräs i en politisk trädgård ingen längre orkar rensa.
Det Spricker i Fogarna: Centraleuropa Drar i Handbromsen
Slovakien, Ungern och Italien har tröttnat på EUs checkhäfte-politik gentemot Ukraina. Deras regeringar försöker låsa kassaskåpet medan Bryssel fortfarande står och skriker “öppna gränsen, öppna plånboken!”. Det är en friktionsyta som blivit till ett helt saneringsområde.
Är allt detta början på slutet för EU — och i förlängningen Nato?
När Globalismen Tappar Sin Trollformel
De som förespråkar nationell suveränitet (ett begrepp som blivit Europas nya antidepressivum) har paradoxalt nog hamnat i motvind just när deras argument borde stå som starkast. Trump har kastat in protektionismens skiftnyckel i globalismens maskineri, och kuggarna i Bryssel gnisslar mer än någonsin.
Det är som om hela kontinenten står och väger mellan två världsbilder:
- Den globalistiska ordningen: “Allt är ett system, allt är en marknad, allt ska centraliseras”.
- Den suveränistiska ordningen: “Vi är länder, inte avdelningar i en multinationell koncern.”
Just nu ser ingen sida ut att vinna. Alla ser mest ut att förlora.
Om EU Imploderar – Vad Återstår?
Det är den verkligt obekväma frågan. Inte det politiska bruset, utan den långsiktiga existentiella skälvningen:
- Vad händer om EU faller samman som ett korthus byggt i motvind?
- Vilka länder blir de nya maktcentra?
- Vilka randstater rusar in i vakuumet?
- Kommer öst och väst smälta samman i någon ny, obekväm symbios?
Och den mest förbjudna tanken i dagens debatt:
Skulle ett post-EU Europa integrera Ryssland – inte som fiende, utan som aktör i ett nytt säkerhetsarrangemang?
Det låter lika otänkbart som alla stora geopolitiska förändringar gör… tills de en dag bara händer.
Det vi vet: Europa befinner sig inte i en kris. Europa är krisen.
Europa är en kontinent där allas framtidskartor plötsligt bleknat, och där ingen längre låtsas att man har kontroll.
Frågorna är många i en tid av legitim oro, strategisk osäkerhet och existentiell ovisshet. Och kanske är det just i sådana tider som nya världar föds — ofta av misstag, ibland av nödvändighet, och nästan alltid med mer sarkasm än vi egentligen har ork till.
Av:
Luis Abascal 28 november -25
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal