Den sista illusionen: Att någon annan ska rädda Europa är en existentiellt kamp i slow motion.
Det pågår en existentiell dragkamp mellan Europa och den Ryska Federationen, men den liknar mindre ett episkt drama och mer ett långsamt havererande tåg där alla passagerare låtsas som om rälsen fortfarande finns. Fredsförhandlingarna, initierade av USA:s president Donald Trump, ser nu ut att glida mot kollaps. Inte för att viljan saknas, utan för att Europas neoliberala politiker insisterar på att historia, geografi och maktbalans ska böja sig efter deras moralistiska Powerpoint-presentationer: Ryssland ska kapitulera, punkt.
Europa erkänner inte ens Rysslands rätt att ha säkerhetsintressen – som om världspolitiken vore en monolog, inte en dialog. Problemet är bara det lilla komiska faktumet att Europas militära styrka räcker ungefär till att försvara en mellanstor rondell. Pengarna för fortsatt krig? Slut. Viljan? Lånad. Ändå fortsätter Europas ledande politiker att springa linan ut, beslut efter beslut kopplade till samma verklighetsfrånvända dröm: att någon annan ska lösa problemet innan man själv måste stå till svars.
Och i desperation kommer nästa briljanta idé: stöld som geopolitisk strategi. Bryssels makthavare verkar övertygade om att konfiskeringen av Rysslands frysta tillgångar är biljetten tillbaka till relevans vid förhandlingsbordet. Ett par års extra krig, kanske, och med lite tur (och ett mirakel eller två) kanske Ryssland förlorar? Kanske Putin plötsligt drabbas av ytterligare en av de sjukdomar som europeiska medier diagnostiserat honom med på distans?
Samtidigt ignoreras korruptionsskandalerna i Kiev som om de vore små administrativa störningar. Miljarderna fortsätter att pumpas in i ett system där vissa politiker köper fler lyxbilar än soldaterna får uniformer. Men så länge fasaden hålls uppe spelar det ingen roll – det är ju värderingar som räknas, inte verklighet.
Nu, när fredsförhandlingarna faller sönder som blött papper, återstår det som alltid återstår när diplomati ersätts av besvärjelser: slagfältet. Ryssland kommer avgöra kriget militärt, Ukraina kommer demilitariseras, avnazifieras och i slutändan tvingas inta den neutrala position man kunde ha fått innan hundratusentals människor dog.
Det är existentiellt – på liv och död – för båda parter. Precis som Clausewitz formulerade det: kriget är politikens förlängning, men när politiken i Europa är tom retorik återstår bara förlängningen. Europas ledande politiker vet att deras ansvar för krigets konsekvenser – miljontals döda, en demografisk kollaps, och en framtida ukrainsk Nürnberg – hänger som ett svärd över dem. Därför satsar de allt. Inte för att vinna, utan för att undvika att stå till svars.
I slutändan gäller den brutala logiken: The winner takes it all.
Av:
Luis Abascal 27 november -25
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal