Hade de redan bestämt vem som skulle få jobbet?
Min far är ungrare. Han var född inom det Habsburgska riket som ungersk medborgare. Han var en skicklig violinist. Vid 18 års ålder blev han fjärde violinist i Budapest filharmoniker. Efter en kort tid bad dirigenten honom att resa sig. Dirigenten visade min pappa raden där andre violinisterna satt. Min pappa berättade hur stolt han hade varit när han fick gå fram och sätta sig i de främre raderna, endast 18 år gammal. Som sagt, han var en virtuos. Men pengar fanns inte inom finkulturen. Pengarna fanns på nöjets estrader. 1937 kom han till Sverige, på en rekommendation från hans impressario i Prag. På den tiden måste man spela upp för att få arbetstillstånd.
Min bror gillade jazz och var god vän med en äldre storbandsmusiker som hette Knutte. Han berättade att Knutte hade suttit i bedömningskommittén när pappa spelade upp. Knutte berättade för mig att de hade skämts. Min pappa var en oerhört mycket mer driven musiker än dem själva.
Pappa fick omedelbart erbjudande att spela i operaorkestern, men valde pengarna. 1937 spelade han på Kronprinsen Fenix i Stockholm. Min mor var där tillsammans med min mormor. Jag tror att det var mormors födelsedag.
Mormors far var präst. Helsvenskt, och finlandssvenskt, så långt tillbaka att mossorna hade vuxit fast på gravstenarna i århundraden.
Min mor och far gifte sig. Min mor var gnistrande intelligent och talade förutom den vackraste svenskan som någonsin har talats i riket, även flytande tyska och franska. Min far talade ungerska, ryska, tjeckiska/polska, franska och tyska. De talade tyska tillsammans tills min far hade lärt sig svenska.
1946 föddes jag. Jag döptes i Fresta kyrka i Uppland till Stefan Zoltan Bengt Bundzik. Stefan efter Stefanskyrkan i Budapest. Zoltan är ett vanligt ungerskt namn. Bengt efter min morbror som var min gudfar. Bundzik (uttalas bonnsick med samma o som i bonde) var familjenamnet.
När jag föddes talades svenska i hemmet. Ibland gick min far över till tyska. Men en sak var vajsing. Mina föräldrar kom från två olika kulturer. De hade bland annat olika syn på hur man förvaltar pengar.
I Sverige har det varit självklart att kvinnorna styr i hemmet och tar ansvar för hemmets ekonomi.
Min far hade en mera machosyn på förhållandet. Han tjänade oerhört bra och fanns i taxeringskalendern där endast de med höga inkomster fanns upptagna.
Trots att jag tycker om båda mina föräldrar så tror jag inte på mångkultur. Mina föräldrar kunde inte förstå varandras roller. De skiljde sig.
Vid elva års ålder sökte jag mer kontakt med min far. Vi träffades regelbundet. Båda mina föräldrar förstod att jag ville träffa dem tillsammans. Min mor bjöd återkommande på middagar hemma efter att jag hade fyllt 20. Jag minns fortfarande hur jag njöt av att vi tre satt till bords i flera timmar och mina föräldrar samtalade med varandra. Min far drack inte alkohol så vi drack vatten.
Tre år senare ville jag visa min pappa för min 20-åriga flickvän. Vi besökte min pappa på ett sjukhus. Flickvännen hade lockat håret. Pappa var precis som han brukade vara, trots att han satt i vita sjukhuskläder efter en hjärtattack. Jag tror inte att situationen grep flickvännen särskilt djupt, men jag var glad över att hon fick träffa honom.
Jag hade börjat på folkhögskola. Min son, sa pappa på det vanliga teatraliska sättet.
Vad läser du i skolan?
Jag nämnde en del ämnen. Aha, psykologi. Lyssna, jag ska ge dig den första lektionen. Jag njöt av hans osvenska självförhärligande där han tog sig själv på största allvar. Han berättade något om psykologi som troligen innehöll något om kristen barmhärtighet. Han var en djupt troende katolik som ofta spelade gratis i katolska kyrkan i Stockholm om söndagarna.
Flickan med lockarna och jag gifte oss och fick tre barn. Pappa dog och han fick aldrig träffa sina barnbarn.
Jag har aldrig trott på mångkultur hur mycket jag än blir uppläxad av journalistklägget och blir beskylld för att vara högerextrem. Ju mer lika människor är med samma bakgrund, desto bättre kan de förstå varandra.
Min mor borde ha gift sig med en överstelöjtnant vid Svea Livgarde och min far med en hemmafru som gjorde hemmet till en festplats med musik och samtal.
Nå hur var det med namnet Stefan Bundzik?
Jag snackade mig ur den obligatoriska skolan och direkt efter att jag hade fyllt 15 år gick jag till sjöss. Vid 21 började jag folkhögskola. Studierna bara rann på som ledde till en universitetsexamen.
Jag jobbade några år inom kommunal förvaltning som kommunsekreterare. En dag tittade jag ut genom kontorsfönstret och funderade på om det var detta jag ville göra resten av livet. Jag skulle sluta som planeringschef eller kommundirektör i någon mellanstor svensk kommun. Jag sade upp mig och tog en ettårig styrmansexamen och seglade styrman och var lycklig i mer än tio år.
Jag gillade blåoverall, lasta och lossa och navigering och förtöjningar och köra kran emellanåt.
Vi hade bostadsrätt i Ystad och sommarhus på Österlen. Det enda kruxet var att jag förlorade landkontakten. En del vänner kanske jag inte träffade på mer än ett halvår på grund av sjöjobbet.
Genom olika tillfälligheter kom jag att läsa ytterligare två år navigation vid Kalmar sjöbefälsskola runt 1990. En av anledningarna var att jag då kunde läsa litteraturhistoria på halvfart under kvällarna. Jag deltog även i en studiecirkel på Röda Bokcaféet i Kalmar i arbetarlitteratur.
Jag skrev mitt examensarbete om sjösäkerhet och sjöräddning. Jag fick premium (särskild utmärkelse och pengar) för det arbetet. Jag fick bland annat följa med Silja Line och studera rederiets säkerhetsuppbyggnad i Sverige och Finland.
Så blev en tjänst som departementssekreterare utlyst på Kommunikationsdepartementet som sjösäkerhetsexpert. Jag var nog en av de bäst meriterade i riket inom området. Seglat till sjöss som styrman, Sjökapten med inriktning sjösäkerhet, Universitetsexamen med förvaltningsinriktning och tre år tjänst i ansvarsbefattning inom kommunal förvaltning.
Jag blev inte ens kallad till en anställningsintervju. Jag bad att få träffa den personalansvarige på Kommunikationsdepartementet. Två kvinnor tog emot. Jag frågade varför jag inte hade blivit kallad till intervju.
”Vi visste inte om du kunde skriva svenska".
Det högg till i mig. Några år tidigare hade jag fått en roman utgiven på bokförlaget Rabén & Sjögren.
Titta här sa den personalansvariga. Hon som fick tjänsten har läst litteraturhistoria. Jag tittade på kursbeviset. Det var exakt samma litteraturkurs som jag hade läst i Kalmar. Jag svarade: ”Jag har läst samma kurs. Enda skillnaden är att hon fick godkänt på kursen, men jag fick betyget Väl godkänt”.
Jag hade kunnat överklaga men jag ville inte komma till en ny arbetsplats där jag skulle få fiender.
När jag vandrade ut från Kommunikationsdepartement så var min värld grå. Ingvar Carlsson var statsminister och Mona Sahlin arbetsmarknadsminister.
Kommunikationsdepartementet hade sett mitt namn Stefan Bundzik men hade uppenbarligen inte läst igenom mina papper.
Är det så man bedöms i Socialdemokraternas Sverige?
Mitt namn är min identitet och plötsligt ger det socialdemokratiska samhället sig rätten att definiera min person utifrån min fars efternamn.
För att inte mina barn skulle utsättas för samma sak kände jag att familjen var tvingad att byta namn. Vi bestämde oss för min mors namn före hon gifte sig med min far. Det fick bli Torssell. Men för att barnen skulle få byta namn måste jag och hustrun byta först. När det var klart så var det barnens tur. Min son ville inte utan behöll namnet Bundzik och då gjorde småsystrarna det också. Jag argumenterade inte. Skönt med någon som kan stå emot.
Denna historia har jag berättat för massor med människor. När jag berättade historien för Hans Jensevik, Sveriges främste kommunekonom som har haft uppdrag från regeringen, så sa han.
”Nej Stefan, jag tror inte att de inte tittade igenom dina papper för namnets skull. De hade redan bestämt vem som skulle få jobbet.”
Han hade rätt. Den som fick jobbet som sjösäkerhetsexpert var Britta Lejon. Hon hade jobbat på posten och kunde ingenting om sjöfart. Hennes mor var Anna-Greta Leijon, tidigare socialdemokratisk justitieminister. Jobbet var förutbestämt. De tittade inte ens på ansökningarna. Så går det till i sossarnas Sverige och precis likadant går det till med anställningarna inom Public service.
Av:
Stefan Torssell 24 november -25
Relaterat
- Facebook: Stefan Torssell
- Bok: M/S Estonia : svenska statens haveri