Etablissemangsmedia får mycket kritik. Med all rätt.
SVT har en förmåga att bjuda in de mest förutsägbara till sina olika program. Inget eget tänkande, bara ideologiskt svammel.
En av de allra mest korkade personerna i detta rike är Göran Greider. Jag har nämnt det tidigare, men kan inte låta bli att nämna det igen. Sossen Greider sa i en av dessa evinnerliga paneler med enbart journalister, att man inte ska kunna kräva att de som arbetar inom äldrevården ska kunna svenska.
Äldre inom äldrevården kan vara mellan 85 och 95 år, alltså födda mellan 1931 och 1941. Det var 7- eller 8-årig skola på den tiden. De började arbeta när de var 14 eller 15 år gamla. På den tiden var svenska folket ett landsbygdsfolk. Barnen hade skurlov och potatislov. De skulle då hjälpa till hemma på gården i förberedelserna inför vintern. Det var inte synd om dem. De människorna byggde Sverige.
Jag gick ut i arbetslivet i unga år. De människorna uppfostrade mig in i yrkeslivet. Jag fick lära mig innebörden av ordet yrkesstolthet.
I dag är dessa äldre personer gamla och behandlas som kollin av personal som inte kan tala svenska.
Dumhet i form av Göran Greider är ren ondska. Han har en fingertoppskänsla som en urmakare med boxningshandskar för vad som är Sverige. Men Göran Greider är inget ensamfenomen. Samma folkföraktande klientel verkar finnas i hela mediasverige.
Göran Greider hade uttalat sig nedlåtande om en kommande TV-serie med namnet Shaolin. Sju hyfsat framgångsrika män i Sverige skulle i ett buddistiskt tempel i Kina få genomgå olika personlighetsdanande övningar, för att få kontakt med sin inre manlighet. Göran Greider uttryckte sig fördömande över fokuseringen på manlighet, vilket för mig var det samma som en kvalitetsstämpel.
En syrier, Filip Dikmen, gapade och skrek utan självkontroll i ett av avsnitten. Han fuskade och lät de andra deltagarna ta de tyngre uppdragen.
Jan Emanuel sa lugnt att det bara är osäkra människor som skriker. Alltså inte särskilt manligt.
Två kvinnliga vänner till mig som inte känner varandra, hade sett programmet. Spontant tyckte de inte om den gapande syriern.
Till min besvikelse så hade en av SVT:s nya misslyckade satsningar, Sverige Live, bjudit in denna syrier till en TV-soffa. I Sverige Live talar alla medverkande forcerat som om de vill bekämpa verkligheten. Återigen gafflade denne Filip Dikmen och denna gång i den bedrägliga självuppfattningen att han var underhållande.
Jag har en fjärrkontroll och stängde av. Så lyssnade jag på radion i stället. Återigen denne Filip Dikmen. Radion berättade att de hade valt ut Filip Dikmen till att bli programledare. Återigen stängde av.
Och här kommer iakttagelsen in. Journalisten Tomas Nordegren har berättat att han i kafferummet i Radiohuset hade frågat de kvinnliga journalisterna vilka män de föredrog att samarbeta med. Alla de kvinnliga journalisterna ville arbeta med homosexuella män. De kunde inte ens namnge en manlig heterosexuell reporter som dög.
Jag har konstaterat samma sak. Heterosexuella män uppfattar jag som mer kompetenta, men kompetens inom journalistvärlden uppfattas som ett hot.
Jag har tidigare beskrivit hur jag hade sett i en morgonstudio fem kvinnliga journalister och inte en enda man. Jag gjorde en lätt sökning och kunde konstatera att av fyra manliga programledare i morgonprogrammen så var två homosexuella. Men jag hade fel. Ytterligare en programledare är öppet homosexuell, vilket jag hade missat på Google. Men det gick inte att missa när man såg hur han klippte med ögonen och slängde med håret. Och det var han som intervjuade Filip Dikmen.
Vad är det för verklighet, eller kanske bedräglig verklighet, som Public service försöker pracka på oss?
Men så länge Sveriges riksdag envisas med att ösa 10 miljarder kronor om året över dessa absurda manlighetsföraktande människor, så är vi tvingade att stå ut.
I ett annat inslag av Thomas Nordegren hade han under sändning frågat en manlig journalist om han hade följt herrarnas fotbolls-VM. Den andre svarade undvikande. Men har du sett någon match? undrade en fortsatt nyfiken Nordegren. Jo, jag såg på en match, men så fick jag bassning (tillrättavisning) hemma, så nu har jag upphört (frun hade sagt ifrån). Sådana är männen på Public service.
Det måste finnas massor med talangfulla människor runt om i Sverige som kan göra sansad, klok och rolig television. Men de betraktas antagligen vara för begåvade för att passa in i Public service B-produktioner.
Att jag nämner Public service interna mentala förfall beror på att jag vill synliggöra vilka vi årligen ger våra tio miljarder kronor till. Ungefär 10 % av befolkningen har störande personlighetssyndrom, som lyckligtvis kan behandlas. Men varför ska alla dessa samlas innanför Public service väggar?
Av:
Stefan Torssell 16 februari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Stefan Torssells och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Stefan Torssell
- Bok: M/S Estonia : svenska statens haveri