Konstens uppgift (film, teater, måleri, skulptur, litteratur, etc.) är inte att vara avbildande utan att tolka verkligheten på ett nytt sätt ur ett nytt perspektiv. Konstens uppgift är också att underhålla och beröra.
Men även skrattet framkallas när man samtidigt ser två kontrasterande perspektiv.
Den rike mannen som halkar på ett bananskal är roligt. Där är kontrasten tydlig. Den rike mannen som har makt över andra besegras av ett bananskal utan värde.
Om den fattige mannen halkar på ett bananskal är det bara psykopaten som skrattar.
Konsten har alltså en stor betydelse för människor. Den utgör kulturen.
Men det finns även en falsk kultur. Den hittar man i konstnärens avsikt. Mycket i den svenska kulturen är lika falsk, som en nyhetsreporter på Public service.
Frågan är vilka som ska berätta om vår samtid och kommande generationer?
Är det kultureliten? Nej, den duger inte till den uppgiften. De vet om sin oförmåga och har valt att utestänga de med andra perspektiv.
År 2016 medverkade jag i Nya Tiders monter på Bokmässan i Göteborg med min bok ”M/S Estonia Svenska statens haveri”. 200 mediokra ur kultureliten undertecknade en protest i någon av kvällstidningarna. De ville inte att vi skulle få medverka.
Den extremt andligt fattiga nivå kultureliten befann sig i, och fortfarande befinner sig i, visas genom att Bokmässans tema det året var yttrandefrihet.
Stellan Skarsgård är nominerad till årets Oscar för bästa manliga biroll i filmen ”Sentimental value”. Det är honom väl unt. Jag vill gärna se filmen. Alla har hyllat Stellan Skarsgård för den enorma nationella bedriften, men filmen är inte svensk. Sentimental value är en norsk film.
Den svenska kultureliten är bedrövlig.
Jag börjar få upp ögonen för den moderate minister Carl-Oscar Bohlin och kulturministern Parisa Liljestrand. De vågar gå emot medelmåttigheten och inskränktheten och låter sig inte imponeras.
Intellektuella och konstnärer tvingas fly från diktaturer.
I Sovjetunionen hamnade de i fängelse.
I Sverige tystar man ner och negligerar avvikande eller nydanande röster.
Min bok om Estonia säger många är den bästa bok de har läst. En del började läsa om den direkt de hade läst sista sidan. Boken har inte fått en enda recension i etablissemangsmedia. Självklart för innehållet. Boken beskriver journalistkårens svek mot de anhöriga till 852 människor som omkom vid förlisningen.
Det är som den svenska kultureliten kollektivt är drabbad av en sinnessjukdom.
Vi minns Metoo när de plötsligt började anklaga varandra. Vi andra kunde följa skådespelet med häpnad när de förstörde livet för varandra.
Så höll den mediokra kultureliten på i Sovjetunionen också. De slet kulturutövare i stycken om de inte passade in i diktaturen.
Den samhällsklass som nu har tagit över i vårt land, i denna kulturskymningens tid, är inga friska människor. Jag har förklarat mekanismerna flera gånger. De kan vara intelligenta människor med en god utbildning, födda i medelklasshem, med böcker i bokhyllorna. Men någonstans i de övre tonåren märker de att de har relationsproblem.
Jag vill betona att alla människor har sin tragik att bära. Det gäller mig och det gäller dig som läser detta.
Att vara människa är att ta ansvar. Vi måste ta ansvar och göra oss bättre. Det är så man blir vuxen.
Men dessa obstinata ungdomar valde inte det personliga ansvarets väg. De valde att skylla på omgivande strukturer. De skyller på morsan och farsan och hatar folket. Detta klägg har funnit varandra och har tagit över, och som bekant har allt gått fel i Sverige.
Jag har inte haft en TV på över 30 år som en mentalhygienisk åtgärd. Men så fick jag överta en TV där jag kan se SVT 1 och SVT 2. I julas började SVT göra reklam för en kommande TV-serie baserad på en bok av Karin Smirnoff. Lovorden haglade över serien innan den ens hade börjat.
Handlingen är denna. Jana är runt 35 i norraste Norrland. Hon blev våldtagen av sin far när hon var 15 i höet bland fjällkorna i stallet. Hennes bror slog ihjäl fadern med en spade. Jana försvann från byn. Bror blev alkoholist. Bror fick ihop det med Maria som var Johns fru. Maria dog oförklarligt. Jana kommer tillbaka och hatar sin ihjälslagna farsa och sin rullstolsbundna morsa. Morsan hade tigit om övergreppen. Under julen vägrar Jana att julpynta med moderns julsaker som låg i en låda. Hon tar lådan i vredesmod och rusar ut på den norrländska gårdsplanen och bränner upp dukar och bonader. Hon hatar, hatar.
Denna TV-serie är höjd till skyarna av det släktbaserade nätverket inom Public service. Igenkänningsfaktorn är nämligen skyhög hos dem. Tänk vilken underbar katarsis (inre rening) att få se fadern bankas ihjäl med en spade och få se morsans stickade och sydda julsaker brinna upp. Janas förakt för modern skildras i avsnitt efter avsnitt.
Enligt Aristoteles ska all konst innehålla katarsis, alltså att åskådaren renas med bättre tankar. Pojken besegrar den förskräcklige draken och svinaherden får gifta sig med prinsessan.
Men kultureliten saknar ett inre reningsverk. De hatar och föraktar. Det gör dem till medelmåttor.
Jan Myrdal skrev en hel svit av böcker om hur han avskydde sina föräldrar.
Carina Bergfeldt önskade slå ihjäl sin mor, och belönades av TV-ledningen genom att få ett eget pratprogram på SVT.
DN:s kulturchef Björn Wiman har nyligen beskrivit sitt komplicerade förhållande med pappan. Räkna med utmärkelser och TV-soffor.
Jag umgicks i vänstersvängen under en tid. Det var då jag upptäckte den repetetivt misslyckade avnavling de hade från sina föräldrar.
Jag har satt upp ett kriterium för tecken på att Sverige börjar bli friskt. Det är när Henrik Jönsson och Mikael Willgert i Swebbtv och jag själv bjuds in för samtal eller program i Public service.
Nej, det är inte hybris (övermod) från min sida. Det gör att jag då själv kan bedöma till vilken nivå de har mognat.
De måste släppa in andra röster så att vi återigen får det Goda Samtalet i Sverige.
Detta är skrivet med anledning av kulturministern Parisa Liljestrands bojkott av kultureliten inom filmbranschen som buar för att få mer bidrag i stället för att göra sann film.
Av:
Stefan Torssell 23 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Stefan Torssells och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Stefan Torssell
- Bok: M/S Estonia : svenska statens haveri