I mina yngre dagar beundrade jag framstående människor.
Inte bara idrottshjältar som Tumba Johansson och Nacka Skoglund. Lill-Babs, Siw Malmqvist och alla de andra.
Det var ett skimmer över Haga-sessorna. Professorerna i programmet ”Fråga Lund” var ett omtyckt gäng. Alla minns Hasse och Tage med värme.
Och journalisterna: Lennart Hyland, Bengt Bedrup, Lars-Göran Björklund, Lars Orup, Gustav Olivecrona och Åke Ortmark, Olle Söderlund. Till och med meteorologerna Åsa Bodén och John Pohlman var omtyckta.
Tidningarna var fyllda med namn som alla gillade. Folk köpte tidningarna på den tiden. Filmstjärnorna var beundrade. Men i dag ser svenska folket minst nationell film i hela Europa. Alltså av alla europeiska länder har Sverige det lägsta besöksantalet för inhemska filmer. Något har hänt.
Det har skett en kraftig brytning mellan folk och etablissemang.
När SD kom in i Riksdagen 2010 med 5,7 % så förklarade Mona Sahlin att över 94 % av svenska folket ogillade SD. I dag ligger Jimmie Åkesson högst på förtroendebarometern för svenska politiker. Något har alltså hänt. 43 % betyder att 4,5 miljoner svenskar har förtroende för Jimmie Åkesson. Bland svenskar räknas numera också gängkriminella och människor som varken kan språket eller kulturen. Räknar man bort dem som har sin ideologiska hemvist i Mellanöstern och Nordafrika så har över 50 % av de genuina svenskarna förtroende för Jimmie Åkesson. Något har som sagt förändrats i Sverige.
1987 beslutade Publicistklubben att försköna alla skriverier om invandringen och 1994 beslutade Socialdemokraterna att inleda ett organiserat samarbete med Sveriges Muslimska Råd som syftade till att införa muslimska värden i Sverige.
Etablissemanget har lösgjort sig från svenska folket i alla avseenden, allt utom från svenska folkets pengar.
Vi minns Göteborgs filmfestival som buade förra året för att de inte fick mer bidrag, trots att de är sämst i Europa på att nå den egna publiken.
Den stora klyftan mellan svenska folket och etablissemanget växte efter valet 2010.
Reportrarna på Public service sa på den tiden alltid när de talade om SD:
”Det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna”.
Man präntade in budskapet i radio och TV. Den hösten började Anders Lindberg på Aftonbladets ledarredaktion. Det var då polarnattens kalla mörker sänkte sig över landet. Aftonbladet hade planen att tillsammans med Public service se till att SD åkte ut ur riksdagen igen 2014. Deras plan var följande: Man skulle inte ta debatten. I stället skulle man högljutt protestera mot varje tanke eller invändning från människor och kalla dem för rasister.
Man hoppades kunna skrämma bort folk från att yttra sig.
Till och med att hissa svenska flaggan på skolavslutningar var rasism. På Skolinspektionen satt tjänstemännen och granskade vilka svenska psalmer som skulle få sjungas för att inte irritera muslimer på skolavslutningar.
Alla som har älskat någon vet vilken skön känsla det är. Vi tycker om att beundra och tycka om andra. Det skapar ingen underlägsenhetskänsla, utan inger i stället en känsla av befrielse.
Jag har tyckt om och beundrat mängder med människor i Sverige. Det har givit mig glädje. Många bra stunder har jag tillbringat med vänner när vi gemensamt har uttryckt vår uppskattning av kända personer.
Jag har till och med smygälskat en person på lämpligt platoniskt avstånd (svärmiskt och rent): sångerskan Anne-Lie Rydé. När jag seglade till sjöss genom Karibien och hade lånat en CD med henne av en skeppskamrat så lyssnade jag och mådde fint.
Det gör oss alltså gott att tycka om, beundra och känna värme för framstående personer.
Det maktetablissemang som nu styr Sverige inger inte några sådana känslor. De har inte nått sina positioner genom snille, smak, talang och skicklighet. Den nya typen av maktetablissemang har i stället nätverk av kontakter som stöttar varandra. Gudrun Schyman hade 42 andra maktpersoner i sitt nätverk. En annan hade 120.
Partiernas valberedningar arbetar inte längre efter principen att ta fram den lämpligaste partiledaren.
De ser till att få partiledare som gör att den närmaste kretsen kring partiledaren kan behålla sina maktpositioner. Titta på Ulf Kristersson. Han är ett sänke för sitt parti, men ett flöte för ett trettiotal personer i hans omgivning som får bli samordnare, generaldirektörer eller utskottsordförande.
Så fungerar maktstrukturerna numera bakom kulisserna. Och i de maktkamperna har svenska folket berövats de omtyckta och beundransvärda och folkkära.
Vem känner värme för Morgan Johansson, Anders Lindberg eller Mona Sahlin?
Men de av-känsloframkallande figurerna finns inte bara inom vänstern. Fredrik Reinfeldt, Gunnar Hökmark och Ulf Kristersson har samma känslodomnande effekt.
Men jag ska faktiskt göra ett försök att nämna en del nutida personer inom offentligheten som ger oss möjlighet att knyta an till dem. Det har ingen betydelse om vi är stormförtjust betuttade i dem. Det räcker med att de skapar en liten känsla av intresse utan att samtidigt också ge obehag.
Dessa är fortfarande folkkära av det stora folkhavet:
- Carola
- Pernilla Wahlgren
- Prins Carl Philip
- Johan Glans och David Batra.
- Robert Gustafsson
- Anna Blomgren
- Henrik Dorsin
- Annika Andersson (kul, blond, spelade med Stefan och Krister)
De personerna kom upp på direkten. Därefter börjar det bli tunt.
Givetvis också tjejlandslaget på skidor. De är alltid så glada och äkta.
- Ebba Andersson
- Jonna Sundling
När de skidar genom ett vinterlandskap så tittar jag och gläds över deras framgångar. Tänk om någon annan än en journalist kunde intervjua efteråt.
Som folk har vi berövats glädjen att få tycka om personerna i offentligheten.
Jag ringde upp en god vän och frågade om hon kände värme när hon såg Morgan Johansson. Jag möttes av ett skratt. Anders Linberg, testade jag. Samma skratt.
För 20 år sedan vann svenska ishockeylandslaget VM-guld. Folk samlades på Sergels torg i Stockholm för att hylla mästarna. Den som fick äran att hålla ihop hyllningar och presentationer var Loffe Carlsson. Han var den som hela Sverige älskade. Ingen kan i dag fylla den rollen.
Vad jag här har pekat på är ett fattigdomstecken för ett land, kanske också ett sjukdomstecken.
Av:
Stefan Torssell 25 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Stefan Torssells och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Stefan Torssell
- Bok: M/S Estonia : svenska statens haveri