Under rådande omständigheter leds USA av en man som beter sig som en diktator i republikansk kostym. Kongressen reduceras till dekor, rättsstaten till ett hinder, och maktdelningen till ett gammalt missförstånd.
Med Donald Trump får imperialismen ett brutalt och osminkat ansikte – inte längre höljt i tal om demokrati, utan öppet föraktfullt mot den.
I Latinamerika river han inte bara politiska relationer, han river bokstavligen sönder infrastrukturen. Broar, hamnar och järnvägar – byggda med kinesiskt kapital och lokal arbetskraft – betraktas som legitima mål. Utveckling ses som ett hot, suveränitet som en provokation. Det är Monroe-doktrinen återuppstånden, denna gång utan hyckleri.
Grönland är under hans mandat redan förlorat för Danmark – inte juridiskt, men strategiskt. När ett imperium pekar, då darrar småstater.
Nu riktas blicken vidare: Iran ska destabiliseras, Ryssland pressas. Det sägs att 91 drönare skickades mot den ryske presidentens residens. Poängen var inte att döda Putin, utan att viska ett budskap i maktens mörker: Vi kan nå dig när vi vill. Terror som kommunikation, makt som psykologisk krigföring.
Vi står inför en president som är stolt över sin roll som imperial härskare. För honom är världen en katalog av fiender: Europa, Danmark, Venezuela, Colombia, Brasilien, Mexiko, Kanada, Kuba, Nicaragua, Kina, Iran, Indonesien, Nigeria, Indien, Sydafrika – listan är längre än hans tålamod.
Han tvekade inte att bomba Nigeria, har angripit Venezuela, och förbereder nu tillsammans med Israel ett krig mot Iran. Diplomati ersätts av missiler, politik av hot.
Donald Trump ser inte världen som ett samarbete mellan nationer, utan som ett slagfält där varje stat är en potentiell fiende och varje konflikt en affärsmöjlighet. Historien känner igen denna blick. Den är inte ny. Den är urgammal, farlig och alltid förödande.
Jag tvekar inte att säga det: Han är farligare än mannen med den ökända mustaschen i 1930-talets Tyskland – inte för att historien upprepar sig exakt, utan för att dagens vapen är oändligt mycket mer förintande och dagens värld oändligt mer sammanlänkad.
När en enda mans narcissism får kärnvapenmakter att darra, då är mänskligheten gisslan.
Världen måste stoppa honom. Inte med krig, utan med motstånd. Inte med underkastelse, utan med lag, organisering och civil kurage. För när imperiet tappar sitt förnuft är det inte imperiet som lider först – det är mänskligheten.
Av:
Luis Abascal 5 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal