För några år sedan ställde en näringslivsledare frågan med den där självsäkra cynismen som bara den kan ha som aldrig behövt vänta på akuten eller pulsa genom oplogade trottoarer med barnvagn.
”Vad fan får vi för pengarna?”
Frågan var tänkt som ett angrepp på skatten. Som om välfärden vore en dålig affär. Men i dag klingar den annorlunda. Inte som en marknadsliberal provokation – utan som en medborgares desperata undran.
För vad får vi egentligen?
Vi betalar. Vi betalar till skolan, till sjukvården, till äldreomsorgen, till tryggheten – till själva idén om samhället. Vi betalar för att slippa Hobbes naturtillstånd, där varje människa är ensam mot kylan. Och ändå räcker det med lite snö för att huvudstaden ska kollapsa. Inte en naturkatastrof. Inte en orkan. Inte en jordbävning. Snö. Det som faller varje år.
Det som till och med barn ritar i sina decemberteckningar. Ambulanser fastnar. Brandbilar sitter fast som leksaker i vadd. Gamla vågar inte gå ut. Föräldrar släpar barnvagnar genom snövallar som om de korsade Sibirien.
Och när ansvar utkrävs – då kommer svaret: ”Det är entreprenörernas fel.”
”Vad vill ni, ska jag själv gå ut och ploga?”
Där, i den meningen, avslöjas allt. Inte inkompetensen. Inte organisationen. Utan föraktet. Föraktet för själva tanken att politik är ansvar.
– Som om uppdraget vore ett styrelserum, inte ett samhälle.
– Som om skattepengar vore någon annans problem.
– Som om ledarskap bara var ett pressmeddelande.
Ja – varför inte gå ut och ploga?
Inte bokstavligen kanske. Men bildligt talat: ja. Lämna tjänstebilen. Lämna konferensrummet. Känn snön i skorna. Se barnfamiljerna kämpa. Möt verkligheten.
Politik utan verklighetskontakt är bara teater.
Och ibland känns det som att vissa styr Stockholm som om de bodde i The Truman Show – i en kulissstad där allt ser fint ut från ovan, där problem är PowerPoints och människor är statistik. Men verkligheten är inte en kuliss. Den är kall. Den är tung. Den måste skottas.
Filosofen Hannah Arendt skrev att ondskan ofta inte är demonisk – utan banal. Den består av människor som bara gör sitt jobb, skyller ifrån sig och aldrig känner ansvar. Kanske är det just där vi är. Inte i korruption. Inte i diktatur. Utan i den där trötta likgiltigheten:
”Det är inte mitt bord.”
Men om ingen har bordet – vem bär då samhället?
Skatt är inte en avgift. Det är ett kontrakt. Vi betalar inte för lyx. Vi betalar för funktion. För att ambulansen ska komma fram. För att gatorna ska gå att gå på. För att vintern inte ska förvandla huvudstaden till en parodi. När det inte fungerar, då är frågan inte ideologisk. Den är moralisk.
För staten – kommunen – politiken – finns bara av ett skäl: Att göra det gemensamma möjligt.
Annars kan vi lika gärna erkänna det: Då är vi bara kunder i ett misskött bolag. Och då är frågan helt rimlig.
Vad fan får vi för pengarna?
Av:
Luis Abascal 24 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal