Det börjar alltid med en uniform. Inte med lagen. Inte med tryggheten. Inte med rättvisan. Utan med en uniform som vill bli fruktad.
Greg Bovino vandrar genom gatorna som en general ur ett annat sekel. Långrocken faller tung som historien själv, kängorna slår mot asfalten som hammarslag. Runt honom – en tät mur av beväpnade kroppar. Inte poliser. Inte medborgare. Utan något däremellan: statens privata muskel.
– En parad utan musik.
– En maktdemonstration utan krig.
– En teater där fienden redan är utpekad. Migranten. Den protesterande.
Den som frågar “varför?”.
Det är alltid så fascismen klär sig först: inte i hakkors utan i byråkrati. Inte i läger utan i “säkerhetszoner”. Inte i diktatur utan i “ordning”. Orden byts ut. Verkligheten förblir densamma.
ICE patrullerar som om gatorna vore ockuperat territorium. Som om medborgarna vore misstänkta element. Som om staten inte längre tjänade folket utan bevakade dem.
Det är där demokratin börjar ruttna – inte med en kupp, utan med kängor som marscherar långsammare, självsäkrare, som om staden redan tillhör dem. Filosofiskt sett är det ett urgammalt skifte: när makten slutar vara kontrakt och blir hot.
Hobbes talade om Leviatan som skydd mot kaos.
Men när Leviatan själv blir kaoset, vem skyddar då människan?
När lagen maskerar sig som rädsla, när säkerhet betyder lydnad, när uniformen kräver vördnad istället för ansvar – då har staten passerat en osynlig gräns. Då är den inte längre republik. Den är scenografi. Och historien känner igen scenen.
– Berlin 30-tal.
– Santiago 70-tal.
Varje gång samma koreografi: män i mörka rockar, långsam marsch, övertygelsen att de är civilisationens sista försvarare. Men sanningen är enklare.
Den som måste skrämma sitt eget folk har redan förlorat deras förtroende.
Rädsla är tyrannens enda valuta. Och varje gång en beväpnad patrull går genom en stad för att visa makt, händer något tyst men avgörande: medborgaren slutar vara medborgare och blir undersåte. Det är fascismens verkliga födelseögonblick. Inte i parlamentet. Utan i blicken hos den som sänker ögonen.
Ändå finns ett hopp. För historien lär oss också detta: stormtrupper ser oövervinnliga ut tills folket slutar vara rädda.
– Uniformer rostar.
– Regimer faller.
Men människans värdighet är märkligt seglivad. Den överlever murar, fängelser, imperier. Och kanske är det just därför de marscherar så högt och så teatralt – för innerst inne vet de att makt som måste visas upp redan är skör. Som en skugga som försöker övertyga solen att den är större.
Gud bevare folket – inte från fiender utifrån, utan från de uniformer som glömmer vem de är satta att tjäna.
Av:
Luis Abascal 25 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal