Det sägs att civilisationer inte faller med ett dån. De faller med ett skratt. Ett hånleende.
Medan ett krig brinner i Europas utkanter, fabriker slocknar som vinterlyktor och unga ingenjörer packar sina väskor mot Asien och Amerika, samlas kontinentens ledare i Alpernas lyxkuliss – och diskussionen fastnar i priset på Macrons designade glasögon. Sexhundra? Åttahundra euro?
Rom föll inte för att barbarerna var starkare, utan för att romarna blivit skådespelare i sin egen dekadens. Det är där vi är nu.
Davos har blivit vår tids Colosseum. Inte för gladiatorer – utan för varumärken. Ledare poserar som influencers. Ministrar somnar i paneldebatter om “hållbar framtid” medan verkligheten utanför fönstret demonteras bult för bult.
Europa, som en gång talade om upplysning, rättsstat och socialt kontrakt, diskuterar nu accessoarer. Det är inte bara trivialt. Det är symptomatiskt.
När politiken förvandlas till underhållning betyder det att makten redan getts upp.
Under tiden:
- Ukraina blöder.
- USA drar sig tillbaka med den klassiska imperiegesten: “lös det själva”.
- Industrier flyttar.
- Födelsetalen kollapsar.
- Universiteten utbildar framtidens arbetskraft – åt andra kontinenter.
Och Draghis handlingsplan?
Den ligger där europeiska visioner alltid hamnar: i en skrivbordslåda, bredvid gamla deklarationer och bortglömda löften.
Men vad är akut? Inte produktivitet. Inte energi. Inte självständighet. Nej. Den digitala euron.
Som om problemet vore att medborgarna fortfarande har för mycket kontanter och för lite övervakning.
Det är nästan poetiskt.
– När brödet tar slut erbjuder de oss en app.
– När jobben försvinner ger de oss en QR-kod.
– När friheten krymper kallar de det “innovation”.
– Demokrati utan folkomröstningar.
– Beslut utan folk.
– Makt utan ansvar.
Byråkrater i mörka rum talar om “transparens”. Det är som om Kafka och Monty Python skrivit EU-fördragen tillsammans.
Socialdemokrater och konservativa, som låtsas vara fiender, röstar sida vid sida när kontrollen ska utökas. Ideologi har ersatts av administration. Politiker har blivit revisorer av människors liv.
Och pressen? Den frågar om solglasögonen.
Det är där satiren blir överflödig. För verkligheten är redan parodi.
Ett Europa som en gång byggde katedraler, symfonier och sociala rättigheter kan idag inte ens bygga en trovärdig framtid.
– Man bygger narrativ.
– Man säljer bilder.
– Man putsar fasader.
Som om historien kunde luras av PR. Men historien är obarmhärtig. Den bryr sig inte om märkesbågar. Den räknar bara styrka, vilja och sanning.
Och just nu ser Europa ut som en aristokrat som putsar monokeln medan huset brinner.
Kanske är solglasögonen ändå symboliska. De är perfekta för vår tid. Inte för att se världen tydligare. Utan för att slippa se den alls.
Av:
Luis Abascal 23 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal