Det fanns en tid då stormakter åtminstone låtsades läsa folkrätten. De citerade FN-stadgan med högtidlig röst, talade om suveränitet, territoriell integritet, icke-inblandning. Idag verkar de ha lagt boken i papperskorgen och använt den som tändved.
USA kidnappar en president. Inte en kupp, inte en intervention, nej – ett “säkerhetsåtgärdspaket”.
Diplomatins nya ordlista är lika kreativ som ett reklambolag.
– Kanada?
– Grönland?
– Island?
– Varför stanna där?
Världen som ett Monopol-bräde där Vita huset kastar tärningen och säger:
– Vi tar den rutan också.
Kanske Norge som parkeringsplats för hangarfartyg. Finland som naturreservat för NATO-övningar. Danmark som logistikhubb för “demokrati”.
Och i Davos, denna katedral för global kapitalfromhet, mumlas det om nya territorier som om man beställde dessert.
– “Island låter trevligt.”
Som om folkrätten vore en turistbroschyr.
Havet – där lagen drunknade
Men det verkligt absurda sker till havs. Internationellt vatten. En av de sista platserna där mänskligheten enades om en enkel princip:
Fri navigation.
En regel lika gammal som sjöfarten själv. Grotius visste det. Varje juridikstudent vet det.
Men nu?
Nu bordas tankfartyg. Beslagtas laster. Kaptenen får höra att det är “säkerhetspolitik”. Man kallade det något annat förr. Sjöröveri. Svart flagg. Kanonskott. Plundring. Skillnaden är bara att piraterna idag har presskonferens och PowerPoint.
“Skuggflotta”, säger man. Ett ord så dimmigt att varje beslag kan rättfärdigas. När juridiken inte räcker uppfinner man ett spöke.
Det är imponerande: Man lyckas göra havsrätten till science fiction. Mare Nostrum 2.0 Och Östersjön… Femton stater som plötsligt vaknar en morgon och tänker: “Det här havet känns väldigt… vårt”. Mare nostrum.
Romarriket hade i alla fall ärligheten att kalla det imperium. Vi kallar det “inspektioner”.
- Stoppa fartyg.
- Kontrollera flaggor.
- Blockera hamnar.
En blockad – men med slips.
– Man säger “stabilitet” medan man förvandlar havet till en krigszon.
– Man säger “fred” medan man laddar torpeder.
Det är nästan poetiskt hur språket mördar verkligheten.
Universiteten och den nya juridiken
Stackars juridiska fakulteter.
Vad ska de göra med kursen i internationell rätt?
Kapitel 1: Suveränitet.
Kapitel 2: FN-stadgan.
Kapitel 3: Havsrättskonventionen.
Och sedan:
Kapitel 4: Glöm allt ovanstående om du äger tillräckligt många hangarfartyg.
Den starkes rätt som examensarbete. Kanske måste man skriva om kursplanen: Folkrätt enligt Lex Trump: Ju fler baser du har, desto mer lag har du. Ju större flotta, desto större moral. Ju högre BNP, desto heligare kränkning.
Professorerna får väl säga: “Detta var reglerna förr. Nu gäller praxis: gör som Washington”.
Grotius ersätts av PR-konsulter. FN-stadgan av Excelark.
Fredens nya arkitekter
Och så kronan på verket: Ett eget “Fredsråd”. Medlemsavgift: en miljard dollar. Som en golfklubb för geopolitiken. Betala inträde, få rösträtt. Krig som premiumtjänst. Fred som abonnemang.
Man måste nästan beundra uppfinningsrikedomen. Imperialism – nu som start-up.
Slutsats: civilisationens ironi
Det mest tragiska är inte hyckleriet. Stormakter har alltid varit hycklande. Det tragiska är att man slutat skämmas.
– När pirateri kallas inspektion.
– När annektering kallas partnerskap.
– När kidnappning kallas diplomati.
– När krig kallas fred.
Då är det inte bara territorier som ockuperas. Då ockuperas språket självt. Och när språket faller, faller lagen och när lagen faller återstår bara makt.
Kanske är det detta som är Lex Trump.
– Inte en ny paragraf.
– Inte en ny konvention.
Bara en gammal sanning i ny kostym: Den som har störst kanoner skriver fotnoterna.
Av:
Luis Abascal 30 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal