Motståndets stilla gryning – Latinamerika kan inte falla. Om Venezuela faller, faller inte bara en stat – utan en hel kontinent böjer ryggen.
Det som står på spel är inte Caracas, utan Buenos Aires, La Paz, Mexico City och Brasília. Inte deras flaggor, utan deras underjord: olja, litium, koppar, vatten – själva framtidens blodomlopp. Detta är inte geopolitik. Detta är bokföring med stridsvagnar.
Den så kallade ”regelbaserade världsordningen” har reducerats till ett rovdriftssystem där Wall Street och City of London agerar prästerskap, och multinationella bolag ersätter folkvalda regeringar. Demokrati tolereras endast så länge den inte stör utdelningen.
Enigheten bland Latinamerikas folk är därför inte ett ideal – den är en överlevnadsstrategi.
Fragmentering är imperiets favoritverktyg. Splittrade samhällen är lättare att privatisera.
Kapitalismens slutstation
Den vilda, avreglerade kapitalismen har nått världens ände. Inte i triumf, utan i förfall.
– Detta system har inte levererat välstånd, utan krig.
– Inte stabilitet, utan flyktingströmmar.
– Inte utveckling, utan ekologisk ruin.
Ändå presenteras det som historiens slutpunkt – trots att det gång på gång producerar sin egen motsats: Misär, Vrede och Sammanbrott. Ett system som kräver oändlig tillväxt på en ändlig planet är inte rationellt – det är teologiskt. Och alla dogmer kräver offer.
Lebensraum i ny kostym
USA:s kontroll över den södra hemisfären påminner obehagligt om 1900-talets mörkaste kapitel. Latinamerika framställs som ett ”nödvändigt livsrum” – inte för folkens utveckling, utan för imperiets överlevnad.
Skillnaden är språket. Där man förr talade om ras, talar man nu om marknader. Där man förr marscherade, investerar man. Resultatet är detsamma: Dominans, Underkastelse och Plundring.
Konfrontationen mellan den dekadenta västvärlden och Ryssland, Kina och det globala syd är inte en olycka – den är inbyggd i systemet. Ett imperium som inte längre kan erbjuda framtid kan bara erbjuda fiender.
Fascismen utan mask
Donald Trump har inte skapat fascismen – han har bara slutat låtsas. Han har släppt den fascistiska hunden ur kopplet och låtit den springa fritt på världens gator. För honom är världen inte ett gemensamt hem, utan ett slagfält. Inte ett samhälle, utan en affär.
Vi står inför två alternativ:
- Ett unipolärt, auktoritärt och fascistiskt system.
- En multipolär värld, där ingen makt ensam dikterar villkoren.
Fascismen och nazismen, som nu växer öppet i flera europeiska samhällen, måste stoppas – inte imorgon, utan nu.
Historien lär oss att de aldrig nöjer sig med sina första offer. Det globala traumat började inte i framtiden. Det pågår redan. Gaza är inte ett undantag – det är ett symptom.
Att organisera sig är inte extremism
Vi kan inte längre fråga: ”När blir det vår tur?”
– Den frågan är redan besvarad.
– Att organisera sig är inte radikalt.
– Att vänta passivt är däremot livsfarligt.
Colombias president Gustavo Petro förstod detta när han krävde klarhet inom försvarsmakten: lojalitet mot folket – eller utgången. Suveränitet är inte kompatibel med utländska herrar.
Latinamerikas folk förbereder sig: Politiskt – Socialt – Moraliskt.
Europa borde göra detsamma.
– Inte genom krig, utan genom medvetenhet.
– Inte genom hat, utan genom solidaritet.
– Inte genom underkastelse, utan genom värdighet.
Historien rör sig igen. Frågan är inte om – utan på vilken sida vi står när den gör det.
Av:
Luis Abascal 6 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal