Det är något djupt tragiskt – och samtidigt absurt – i att ett samhälle som kallar sig välfärdsstat nu diskuterar åttaåringar som säkerhetsproblem.
Barn som knappt lärt sig multiplikationstabellen beskrivs plötsligt med samma vokabulär som organiserad brottslighet. Ordet rekrytering flyttas från fotbollsplanen till polisens presskonferenser. Som om lågstadiet vore en kasern.
Socialdemokraterna säger att de vill stoppa att åttaåringar rekryteras till gängen. Det låter förstås rimligt – vem vill inte skydda barn?
Men frågan är varför dessa barn över huvud taget står där, på tröskeln till kriminaliteten.
Varför deras kvarter saknar fritidsgårdar men har gott om blåljus?
Varför skolan saknar resurser men polisen får nya visitationszoner?
Det är som om man försöker behandla en brand genom att mäta röken.
Och snart, i den politiska logikens allt brantare lutning, står Moderaterna och SD redo med nästa “lösning”: fler kontroller, fler visitationer, mer misstänksamhet. Man riktigt hör förslagen formas:
– Kroppsvisitation från förskoleklass.
– Visitationszon runt sandlådan.
– Tvångsöppna blöjväskor – för trygghetens skull.
Snart visiteras väl bebisar i barnvagnar, ifall de gömmer en skallra utan tillstånd.
När politiken förlorar sin etiska kompass återstår bara symboler. Hårda tag blir viktigare än rättvisa villkor. Straff blir billigare än framtidstro. Man jagar barnen men blundar för orsakerna.
Det verkligt oetiska är inte att barn utnyttjas av gäng. Det oetiska är att ett rikt samhälle låter det ske – och sedan skyller på barnen.
En civilisation bedöms inte efter hur hårt den visiterar sina svagaste, utan efter hur väl den skyddar dem.
Allt annat är bara rädsla i uniform.
Av:
Luis Abascal 28 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal