Ett luftskepp kom lastat. Inte med spannmål, inte med medicin, inte med fredsfördrag. Utan med krig.
Klockan 17, amerikansk tid, glider ännu ett statsflyg ner över Washingtons betongfält. Ombord: Benjamin Netanyahu. I bagaget ligger inga diplomatiska olivkvistar, inga kompromisser, inga eftergifter. Bara samma gamla last som imperier alltid bär med sig: hot, ultimatum och kartor där andras länder redan ritats om i förväg. Man talar högt om säkerhet. Man viskar lågt om bomber.
Det är en märklig civilisation vi byggt, där ordet förhandling betyder kapitulation och ordet fred betyder att bara den ena sidan ska avväpnas. Iran uppmanas att lägga ned sin civila kärnkraft. Iran uppmanas att skrota sina missiler. Iran uppmanas att lita på sina fienders goda vilja. Det är som att be en stad riva sina murar medan belägringsarmén redan står utanför porten.
Geopolitikens första lag är enkel:
Ingen stat avväpnar sig frivilligt framför en beväpnad granne.
Det gör bara naiva filosofer och besegrade nationer. Kina vet det. Ryssland vet det. Iran vet det. Men i Washington låtsas man som om fysikens lagar inte gäller makt. Där talar man om ”regelbaserad världsordning” samtidigt som hangarfartyg staplas i Persiska viken som om havet vore en parkeringsplats. Det kallas avskräckning. Men ser mest ut som förberedelser.
Lobbyister springer i korridorerna som hovmän i ett sent romerskt palats.
Checkar byter händer. Senatorer hittar plötsligt sin moraliska kompass – den pekar alltid mot nästa kampanjbidrag. Och varje gång någon säger ordet fred, hostar någon annan fram ordet säkerhet tills det låter som krig.
Det ironiska är nästan komiskt. Världens mäktigaste nation, med världens största militärbudget, beter sig som om den vore existentiellt hotad av varje land som vägrar lyda.
– Imperiet är aldrig tryggt.
– Imperiet är alltid kränkt.
– Imperiet är alltid ”tvunget” att bomba någon – för fredens skull, förstås.
Och Europa?
Europa står där som en lydig kusin på släktkalaset. Nickar. Bidrar med några flygplan. Säger ordet ”stabilitet” medan man i praktiken betyder ”lydnad”. Den gamla kontinenten som en gång talade om diplomati har blivit logistikenhet.
Så när ännu ett flygplan landar i Washington är det inte bara en statsman som stiger av. Det är ett helt tidevarv av cynism.
Ett luftskepp kom lastat.
– Med rädsla förklädd till moral.
– Med makt förklädd till rätt.
– Med krig förklätt till fred.
Och frågan är inte längre vem som har rätt. Frågan är enklare – och farligare:
Vem vågar säga nej när imperiet redan bestämt sig?
För historien lär oss en sak med brutal tydlighet: Stormakter startar krig som om de vore schackpartier. Det är alltid andra människor som dör på brädet.
Av:
Luis Abascal 11 februari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal