Det sägs att sanningar befriar. Men vissa sanningar luktar inte frihet – de luktar källare.
När Epsteins filer öppnas är det inte bara papper som bläddras. Det är gardiner som dras undan från ett rum där eliten festat i årtionden medan världen stått utanför och frusit.
Makten, denna högtidligt klädda moralpredikant, visar sig plötsligt stå utan kläder. Och inte nog med det – den står där med smutsiga händer. Politiker, miljardärer, filantroper med vita leenden. Människor som talar om “värdegrund”, “demokrati” och “säkerhet”.
Säkerhet för vem?
När deras namn dyker upp i dokumenten blir paniken nästan komisk. De som alltid predikat lag och ordning börjar plötsligt låta som tonåringar som tappat bort sina läxor. Och historien lär oss något mycket enkelt:
När eliter riskerar domstolar – då riskerar folket krig.
Krig är nämligen den mest effektiva dokumentförstöraren som finns. Bombplan suddar ut fler spår än arkivlagen.
Samtidigt sitter Ukraina i mörker. Minus tjugo grader. Ingen el. Ingen värme. Ett helt land reducerat till stearinljus och vedspisar.
Europa talar om “strategiska vinster” medan pensionärer fryser i betonghus byggda för ett annat århundrade. Man talar om “ära”, “principer”, “signalvärde”. Det är märkligt hur ofta principer uttalas av människor som själva har centralvärme.
Kanske är det dags att sluta drömma om seger och börja tala om räddning. Det finns stunder när fred inte är kapitulation utan civilisation.
Att lova Nato-medlemskap som en avlägsen frälsning är som att erbjuda paraply nästa år till den som redan står i regnet.
Och medan Europa famlar, byter USA fokus som en rastlös kejsare.
– Ryssland där.
– Kina här.
– Iran där borta.
– Nya fiender varje vecka, som om geopolitik vore en streamingtjänst.
Imperier i uppgång talar om handel. Imperier i nedgång talar om krig.
Det är nästan rörande hur varje fallande stormakt tror att just deras sista slag ska bli heroiskt och inte tragikomiskt.
– Att hota Iran till lydnad?
Historien har ett långt arkiv över hur dåligt den metoden fungerar. Men hybris är döv. Och så dessa storslagna fantasier:
– Annektera Kanada.
– Köpa Grönland.
– Svälja Venezuela.
Som om världen vore ett Monopolspel. “Jag tar två territorier och en oljekälla, tack.” Det är inte geopolitik. Det är dekadens med slips.
Till slut är det alltid samma sak. Det är inte eliten som fryser. Inte miljardären som mobiliseras. Inte lobbyisten som dör i skyttegraven. Det är läraren, elektrikern, undersköterskan och barnet. Fotfolket – som alltid får betala notan för överklassens synder.
Och kanske är det den största ironin:
De säger att de försvarar civilisationen, men det enda de verkligen försvarar är sina egna hemligheter.
Historien dömer inte bara tyranner. Den skrattar åt dem. Och ibland är skrattet farligare än revolutionen.
För när folket slutar vara rädda och börjar se makten som patetisk – då börjar imperier falla av sig själva. Som kulisser i ett dåligt teaterstycke.
Av:
Luis Abascal -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal