Geopolitikens schackbräde och Europas förlorade själ.
The Rand Corporation fungerar som imperiets kartograf: Den ritar inte världen som den är, utan som den bör brytas ned. I dess doktriner är Ryssland inte en stat bland andra, utan ett problem som ska fragmenteras, ett träd som ska ringbarkas långsamt tills saven upphör att stiga. “Fred” blir i detta lexikon inte vapnens tystnad, utan en paus mellan två eskalationer. Letala vapen till Ukraina, regimbyte i Belarus, militär upptrappning i Moldavien, politisk oro i Georgien och Armenien – varje drag är en ny spricka i isen runt den ryska federationen.
Målet är inte seger, utan utmattning. Inte lösning, utan permanent instabilitet.
Europeiska unionen, som en gång drömde om att vara ett fredsprojekt, har reducerats till ett framskjutet skyttevärn. Den är varken Europa eller union längre, utan ett administrativt bihang till Washingtons strategiska vilja. Bryssel talar om värden, men agerar som logistikcentral. Unionens språk är moraliskt, dess funktion militär, dess konsekvens ekonomiskt självmord.
Europa har blivit slagfält utan att ens formellt vara i krig – ett Janusansikte vänt mot fredsretorik, det andra mot realpolitikens kalla maskineri.
USA uppträder just som Janus: Med ena ansiktet samtalar man om fred, med det andra säljer man kriget vidare. Energiavtal sluts i skuggorna medan europeiska hushåll betalar notan. Gas och olja cirkulerar som heligt vatten genom Indien, tvättas rena från sitt ryska ursprung och säljs tillbaka till Europa till tre- och fyrdubbel kostnad. Det är inte handel, det är alkemi: man förvandlar beroende till dygd och förlust till lojalitet.
Följden är oundviklig. Kapitalet är som fåglar före stormen – det lämnar kontinenten. Investeringar söker sig till Saudiarabien, Dubai, Kuwait, Indien, Kina. Där finns riktning, beslutskraft, framtidsberättelser. Europa inger inget förtroende: Inte politiskt, Inte ekonomiskt, Inte militärt. Det som en gång var en aktör i världen har reducerats till en marknad – en konsumentzon med minnen av storhet men utan strategisk ryggrad.
Ändå är historien inte avslutad. Paradigm faller inte för att de kritiseras, utan för att de ersätts. En ny generation politiker – mindre ideologiskt programmerade, mer historiskt medvetna – skulle kunna återge Europa dess förlorade röst. Men då krävs modet att tänka själv, att bryta med dogmerna och att åter göra politik till statskonst, inte till lydnadsövning. Utan detta förblir Europa vad det nu håller på att bli: En kontinent som betalar för krig den inte styr, i en värld där tåget mot framtiden redan har lämnat perrongen.
Av:
Luis Abascal -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal