Barn föds ur hopp - Inte ur rädsla.
Arthur Schopenhauer menade att sanningen färdas genom tre stadier: Först förlöjligas den, därefter förnekas och bekämpas den – för att till sist accepteras som självklar. Europas samtid tycks befinna sig i det andra stadiet: Ett tillstånd där man inte längre orkar pröva idéer, utan hellre kväver dem.
Den europeiska liberalismen formades en gång i ett intellektuellt landskap där tankar stred mot tankar, där argument var vapen och ord var broar. Det var en civilisation som litade på förnuftet som kompass. Detta klimat har dock förändrats dramatiskt i skuggan av Ukrainakriget och konfrontationen med den ryska federationen. Inte bara geopolitiken, utan själva tankeklimatet, har kylts ned.
När man inte nöjde sig med att kritisera den ryska staten utan även började bannlysa dess kultur – Tjechov, Dostojevskij, Tolstoj, Tjajkovskij – då gick något sönder. Det var som att hugga ned ett bibliotek i tron att man därmed besegrar en armé. Europas idéhistoria, som alltid haft svårt för förändring men levt av självkritik, började istället uppfatta varje avvikande tanke som ett hot mot samhällsordningen.
Idéer bemöttes inte längre med motidéer, utan med förbud och etiketter. Ordet desinformation blev samtidens universella slägga. Plattformar som inte lydde den nya konsensusen belades med munkavle, hot och böter – allt i yttrandefrihetens namn, förstås. Den offentliga debatten drog sig undan som ett djur i skogsbrand. Journalister, författare och kritiker som inte marscherade i takt stämplades raskt som ”rysk desinformation”, ”Putinkramare” eller värre – tänkande människor.
EU och Bryssel började agera med en sådan enhetlighet att det för många medborgare skapade känslan av att leva i ett vänligt förpackat enpartisystem. Resultatet blev politisk apati: Det spelar ingen roll vad jag röstar på, de är ju likadana allihop.
Demokrati reducerad till ritual, snarare än reellt inflytande.
Den nya Trump-administrationen, med sin – delvis berättigade – kritik av Europas bristande tankefrihet och demokratiska vitalitet, har försatt Europas neoliberala etablissemang i en ovanlig situation: En kamp på två fronter, mot Ryssland i öst och mot USA i väst. Europa, som en gång predikade självständigt tänkande, står nu och försvarar sin moraliska överlägsenhet med samma argument som den alltid kritiserat hos andra.
Jag är övertygad om att Europas räddning som civilisation inte ligger i mer centralisering, fler dekret eller större censurmaskiner, utan i att återta sina egna rötter: Demokratiska traditioner, verklig pressfrihet och ett öppet idéutbyte där tankar bemöts med tankar – inte med bannlysning.
Europa står inför två akuta och sammanflätade utmaningar: Ekonomi och Demografi. Allt fler människor ser inte längre framtiden som en stig mot något bättre, utan som en korridor fylld av krigshot, nyfattigdom, inflation, arbetslöshet och byråkratisk hårdhänthet från Bryssel. I ett sådant klimat vissnar framtidstron.
Hur ska man då förvänta sig att människor ska sätta nya liv till världen?
Barn föds inte ur rädsla, utan ur hopp. Och hopp kräver frihet – att tänka, att tala, att tvivla och att drömma. Utan detta riskerar Europa att bli en välorganiserad kontinent, men utan själ.
Av:
Luis Abascal 25 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal