Det är alltid folket som får betala priset för vad usla och egocentriska ledare åstadkommer.
När året haltar mot sitt slut – trött, dammigt och fortfarande hostande efter de oändliga konflikterna och absurditeterna – gör vi människor det mest mänskliga av allt: vi försöker summera, förstå, sätta ord på kaoset. Som om vi vore revisorer med känslor, tvungna att bokföra allt lidande och all hoppfullhet på samma uppslagna konto.
På debetsidan hamnar brutna löften, politiska hysterier, krig som ingen vanlig människa bett om och beslut fattade av människor med den känslomässiga temperaturen av en frysbox. På kreditsidan? Några glimtar av mänsklig värme, motståndskraft och solidaritet – just tillräckligt för att vi inte sluter boken för gott.
Vi konstaterar, nästan med en form av trött humor, att världen alltmer styrs av en liten krets av individer som nog skulle få en erfaren psykolog att mer än bara lyfta på ögonbrynet. Den där sortens beslutsfattare som kan förklara en flyktingkatastrof genom ”strategiska realiteter” och sedan gå hem och äta middag med god aptit. Det är fascinerande – och skrämmande – hur någon kan slå en hel nations framtid i spillror med samma lätthet som vi andra råkar slå sönder en kaffekopp.
Och vilka drabbas?
Inte Macron, Merz eller Starmer när deras beslut misslyckas. Inte von der Leyen, Milei eller Trump. Nej, det är du, jag, och alla de människor som vill leva i fred, som vill kunna skratta utan dåligt samvete, som vill somna utan att fundera över nästa rubrik om kaos och elände. De 99 procenten som fortfarande tror att livet borde få innehålla värdighet, gemenskap och en antydan till glädje – inte eviga politiska experiment med oss som försökskaniner.
Vi i väst, i öst, i syd och norr – vi alla bär på samma slitna fråga:
Hur länge ska vi stå ut med att en promille av världens invånare sitter på majoriteten av makten och agerar som om resten av mänskligheten bara är statister i deras privata drama?
Som om vi vore kulisser, inte människor. Men under denna mörka yta glimmar en förhoppning. Den är inte naiv; den är inte sentimental. Den är existentiell.
Vi vet att mänskligheten inte kan fortsätta så här. Vi når en punkt där tyst acceptans förvandlas till en farlig trötthet – en trötthet som också kan vara början på något nytt. Ett brott med kedjor som vi länge trott var osynliga men som plötsligt klirrar högt i våra öron.
Det är kanske just det som är vår chans: Att erkänna att vi inte längre orkar. Att det växer fram ett behov av ett humanistiskt paradigmskifte – inte som ett modeord i en ledare i Financial Times, utan som en existentiell nödvändighet.
Att människor från olika kulturer, religioner och världar inser att de har mer gemensamt med varandra än med sina ledare. Att livsglädje och värdighet är mer universellt än propaganda och geopolitik. Att en ny sorts samexistens faktiskt är möjlig – inte för att makthavarna tillåter det, utan för att folken kräver det.
Kanske är det vår viktigaste bokslutspost inför 2026:
Att vi erkänner att ett annat sätt att leva inte bara är önskvärt, utan nödvändigt. Inte av romantik, utan av ren överlevnadsinstinkt.
Och ibland är det just en sådan instinkt som räddar civilisationer.
Av:
Luis Abascal 9 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal