Det är märkligt, nästan tragiskt på ett grekiskt dramatiskt vis, hur imperier alltid lyckas upprepa samma teater – och publiken bjuds in att applådera som om de såg stycket för första gången.
I Ukraina fortsätter unga män att ge upp, lägga ner vapnen, kasta sig in i det enda alternativet som återstår när fronten rämnar: Att överleva. Samtidigt, långt från skyttegravar och artillerield, sitter Bryssel och Europas neoliberala regeringar som ständiga återförsäljare av hopp, vapen och moralpredikningar – leveranserna går i tid, som om logistiken vore det enda som fortfarande fungerar.
Och vi, vanliga människor? Vi serveras dagligen det raffinerade destillatet av propagandans bäst filtrerade lögner. Sedan krigets första dag fick vi lära oss att världen var enkel: Ett Imperium av Ondska, Ett demoniserat ansikte på en ledare som enligt sagan drömde om att återuppväcka Sovjetimperiet från mausoleets damm. Bekvämt, tillrättalagt, lättsmält. En version av verkligheten som inte kräver tankeverksamhet, bara lojal konsumtion.
Men det som inte sades – det skulle fylla bibliotek. Det tystades om de beväpnade grupper i Ukraina som år före den fullskaliga invasionen brutaliserade civilbefolkningen i Donetsk och Lugansk. Det tystades om Majdan, den ”spontana revolutionen” som råkade sammanfalla med den geopolitiska viljan hos Washington, CIA och delar av EU. Det tystades om planerna från think-tanks som Rand Corporation, där kartor ritades som om nationer vore pusselbitar och människor vore variabler i en excelmodell för geopolitisk avkastning. Och det tystades definitivt om drömmarna i väst om ett Ryssland styckat i små, lätta, förhandlingsvänliga delar – allt i linje med vissa högljudda europeiska röster som tror att världens råvaror per automatik borde tillhöra dem som har flest powerpoint-presentationer.
För när lögnerna orkestreras av två huvudstäder – Washington och Bryssel – blir kören mäktig. Och ur denna kör föds ett nytt slags symbios: Korruption som inte längre är ett lokalt problem i Ukraina, utan en gemensam ritual mellan EU, Kiev och deras respektive oligarkiska skuggstrukturer.
Frågan ”vart tog våra skattemedel vägen?” ligger på bordet, och ingen part har särskilt bråttom att tända lampan i rummet där svaren finns.
Resultatet? Ett europeiskt projekt och ett ukrainskt ledarskap som binds samman likt siamesiska tvillingar – förenade av ömsesidiga beroenden, politiska illusioner, pengar som försvinner i svarta hål, och en dekadens som blivit så normal att ingen längre reagerar.
I slutet av allt detta återstår en filosofisk, nästan existentiell fråga:
Hur länge kan ett imperium överleva på sina egna lögner innan det till slut kvävs av dem?
Och ännu mer brännande: Varför accepterar vi, som ska vara demokratins väktare, att bli behandlade som publik i en teater där kulisserna ruttnar – men applåderna förväntas fortsätta?
Av:
Luis Abascal 6 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal