När imperierna faller föds morgonen.
Antonio Gramsci:
"Den gamla världen dör, den nya har ännu inte fötts. I detta skymningsland vandrar monstren fritt."
Vi lever inte i en kris. Vi lever i en övergång. Och övergångar är aldrig stilla – de skakar marken, de spräcker murar, de river ner sådant som länge låtsats vara evigt. Den värld som nu dör är inte oskyldig. Den är inte ett offer. Den är en gammal ordning som levt för länge på andras blod.
Neoliberalismen lovade frihet och levererade skulder. Den talade om marknader och skapade kedjor. Den predikade demokrati och exporterade bomber. Den gjorde haven till soptippar, skogar till aktieposter, människor till billig arbetskraft. Den kallade det utveckling. Men barnen som dog av sanktioner kallade det hunger. Folken som bombades kallade det krig. Historien kommer att kalla det vad det var: plundring.
Franz Fanon såg det i "Jordens fördömda". Eduardo Galeano skrev det med "Latinamerikas öppna ådror". De visste att imperiet alltid ler medan det stjäl.
Och nu – just nu – händer det som alltid händer när förtryck blir för tungt: världen reser sig. Inte med fanfarer. Inte med tv-kameror. Utan med det långsamma, okuvliga beslutet hos folk som fått nog.
I Sahel kastas främmande legioner ut. I Latinamerika växer självständighetens språk. I Asien formas nya allianser.
BRICS är inte bara ett block – det är en signal: världen tänker inte längre be om tillstånd. Det globala syd är inte längre en bakgård. Det är en gryning. Detta är inte kaos. Det är födelse. Och födslar är smärtsamma.
Gramsci skrev:
"Det gamla dör och det nya kan ännu inte födas; i detta mellanrum uppstår monstren."
Ja, monstren finns här. De bombar Gaza. De hotar krig. De patrullerar gränser som om människor vore boskap. De skriker om ordning när deras verkliga rädsla är förlusten av makt.
Men historien har ett mönster som tyranner alltid glömmer: Monstren låter högt. Folken är fler. Imperier verkar oövervinnliga – tills de plötsligt inte är det.
– Rom föll.
– Kolonialväldena föll.
– Apartheid föll.
Och även denna ordning kommer att falla. Inte för att någon stormakt tillåter det, utan för att människor överallt upptäcker samma sanning: Ingen har rätt att äga en annan människas framtid.
Den multipolära världen är inte perfekt. Den kommer inte att vara ren eller enkel. Men den öppnar något som varit stängt i århundraden: möjligheten att välja själva.
– Självbestämmande.
– Värdighet.
– Suveränitet.
Inte som slagord – utan som bröd på bordet, jord i egna händer, fred i egna städer.
Detta är inte slutet. Det är början.
För när imperierna faller, när bankerna mister sitt grepp, när folken organiserar sig – precis som Joe Hill ropade – då händer något större än geopolitik: människan reser sig som människa.
Och kanske, för första gången på länge, är framtiden inte skriven av generaler eller miljardärer, utan av oss. Och det, mer än något annat, är hopp.
Av:
Luis Abascal 24 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal