Det sägs ofta att Europas framtid går från Lissabon till Vladivostok. Ändå är denna enkla, geografiskt självklara sats har blivit ett politiskt tabu, som om samarbetet med den största grannen på kontinenten vore en resa in i förbjuden terräng.
I själva verket är det just där – i återupptäckten av den euroasiatiska axeln – som Europas chans till förnyelse ligger. Ett samarbete med den ryska federationen och en realistisk förankring i Kinas nya Sidenväg skulle inte bara öppna dörrar för handel; det skulle dra upp Europa ur den självpåtagna isolering som nu kväver dess historiska potential.
Det är en märklig tidsålder vi lever i. Europa, som en gång var centrum för upplysningens idéer och den teknologiska modernitetens vagga, har reducerats till satellitstatus. Politiskt, ekonomiskt, militärt och teknologiskt är kontinenten nu som ett bihang till Washington – lojal men alltmer utmattad. I Ukrainakrigets skugga har den industriella massflykten till USA ökat, talangerna migrerat, investerarna packat ihop och innovationerna följt strömmen över Atlanten. Europa har, på något märkligt tragikomiskt sätt, lyckats administrera sin egen stagnation under en doktrin som kallar sig ”neoliberal” men i praktiken mest fungerat som ett intellektuellt självskadebeteende.
Stillastående är ett val – och ett val som inte längre är möjligt.
Nu krävs flexibilitet, en ny kosmovision, en mental revolution där Europa slutar betrakta sig själv som en bilaga till västvärlden och i stället träder in som en självständig kraft i den multipolära eran. Frågan kontinenten måste ställa är enkel, nästan barnsligt självklar: Vad gagnar européer? Vad skapar ett samhälle som är värdigt sina medborgare? Handel, vetenskap, välfärd, diplomati, teknologisk innovation och framför allt harmoniska relationer med resten av mänskligheten.
Vi vill inte vara en museal civilisation som stolt visar upp sina gamla katedraler medan unga forskare, ingenjörer och idéer försvinner. Vi vill vara med i utvecklingen av artificiell intelligens, kvantfysik, rymdforskning, miljöteknik och hypermoderna transportsystem – från arktiska sjövägar till höghastighetståg som binder samman kontinenter. Vi vill också återuppfinna något Europa har förlorat på vägen: Internationell respekt. Den smulades bort av kolonialismens arv, av årtionden av imperialistiska spel och av en förmyndarattityd gentemot globala syd som idag gör Europa ovälkommet på många håll.
Varje förlorad ära går också att återvinna.
Det som behövs är visionärer – inte administratörer. Idealister – inte teknokrater. Människor som vågar tänka bortom blockpolitikens bojor och se världen sådan den är: Globaliserad, Sammanvävd, Och i behov av ömsesidig respekt. Europa måste våga sända ut sina framtida pionjärer, inte som herrar över världen utan som jämlika medborgare på en planet där förtroende och tillit är den hårdaste valutan. Endast så kan Europa återfödas som en kontinent av mångfald, humanism, tolerans och kreativ kraft.
Kanske är detta inte bara Europas sista chans – utan dess första verkliga möjlighet på länge.
Av:
Luis Abascal 7 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal