Med trumpeter och självbelåtna pressmeddelanden har Ursula von der Leyen och Bryssels byråkratiska prästerskap förkunnat att Europa nu är energisjälvbärande och självständigt.
Det låter storslaget. Nästan heroiskt. Men likt en kuliss i ett dåligt teaterstycke faller påståendet samman så snart man går bakom scenen.
Nej – Europa har inte blivit självständigt. Europa har bytt leverantör. Man har klippt banden till rysk gas och olja, bara för att knyta dem hårdare kring amerikanska LNG-kontrakt, till priser som vida överstiger de tidigare. Det är inte frihet – det är ett leverantörsbyte med extra avgifter och politisk ränta.
Denna ”frigörelse” har europeiska industrier och hushåll redan betalat för. Elpriser som periodvis exploderat till nivåer där räkningar på hundratals euro förbrukar en hel månadslön. Vad som tidigare kostade 50–60 euro har blivit ett ekonomiskt stresstest för hela samhällsklasser. De rika kan parera. Medelklassen blöder. Löntagare tvingas vänja sig vid tanken att 30–40 procent av inkomsten ska gå till att hålla värmen och ljuset tänt – när subventionernas morfin dropp upphör.
Ett Europa som inte kan värma sina hem utan godkännande från Washington är ingen självständig stormakt. Det är en lydig provins med blågul flagga och amerikansk manual. Europas strategiska autonomi reduceras till en fråga om vad ”daddy” på andra sidan Atlanten anser vara lämpligt just nu.
Samtidigt viftar Bryssel med den gröna omställningen som ett moraliskt alibi. I grunden är ambitionen god. Sol och vind är framtidens löfte. Men politik kan inte byggas på väderleksrapporter. Solen skiner inte på kommando. Vinden lyder inga direktiv från EU-kommissionen. Under Europas långa vintrar, när mörkret ligger tungt och högtrycket står stilla, hjälper det föga med symbolpolitik i megawatt.
De forna ”europeiska lokomotiven” – Tyskland och Frankrike – tappar kraft. Industrin stänger, kapital flyr, produktionskedjor bryts. Globalistiska politiker upprepar sitt mantra: ”Vi måste offra oss för frihet och demokrati i Ukraina.” Men problemet är inte idealen – problemet är trovärdigheten. Europas medborgare köper inte längre narrativ som gör dem fattigare, kallare och mer osäkra, medan beslutsfattarna talar i abstrakta moraliska termer från väluppvärmda kontor.
Därför växer protesterna. Därför stärks EU-kritiska partier i Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien och bortom dem. Inte av illvilja, utan av instinkt. Människor känner när verkligheten och retoriken inte längre går i takt.
Kanske är det dags för Bryssel att börja med något så radikalt som ärlighet. Att erkänna att Europa inte blev fritt – bara dyrare. Att erkänna att strategiska misstag begåtts, inte minst i hanteringen av Ukrainakriget och dess energipolitiska följder. Sanning är ingen svaghet i politiken. Den är snarare som en fyr i dimman: den bländar först, men utan den går skeppet på grund.
Europa behöver inte fler slagord. Det behöver riktning, realism och mod att tänka själv.
För först när Europa vågar stå på egna ben – energimässigt, industriellt och strategiskt – kan det med rätta tala om självständighet.
Av:
Luis Abascal 8 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal