Vi går till vallokalen som till ett tempel. Med valsedeln i handen som ett ljus. Med tron att framtiden är något man kan rösta fram.
Demokratin lär oss att makten utgår från folket. Att varje röst är en droppe i havet. Och att havet till slut bestämmer tidvattnet.
Men vad händer när havet inte längre rör sig?
– När människorna röstar – och ändå blir livet dyrare.
– När lönen krymper medan elräkningen växer som ogräs.
När tryggheten lovas i valtal, men levereras som sirener, krigslarm och nyhetsflashar om nya sanktioner, nya konflikter, nya uppoffringar. Då börjar något krackelera. Inte bara ekonomin. Utan själva tilliten.
Demokratin var tänkt som en kompass. Nu känns den allt mer som en kuliss. Vi röstar på regeringar, men politiken tycks redan skriven.
Vi byter ansikten, men inte riktning. Som om hela systemet vore ett tåg där passagerarna får välja konduktör – men aldrig destination.
I Bryssel sitter byråkratin som en modern överstatlig hovstat. Inte vald, men beslutsam. Inte ansvarig inför folket, men kapabel att avgöra krig och fred. Parlamenten reduceras till notarius publicus. De stämplar beslut som redan fattats någon annanstans.
Och medan medborgaren funderar över hyran och barnens framtid, flyttas miljarder till krig, till rustning, till konflikter som presenteras som moraliska plikter.
– Du röstade inte för krig.
– Du röstade inte för att bli fattigare.
– Du röstade inte för att bli rädd.
Ändå är det detta du får.
Det är här den filosofiska frågan uppstår:
Om folket formellt styr – men reellt inte påverkar – är det fortfarande demokrati? Eller bara ritual?
Som en gammal kungakröning där kronan är av plast.
Bakom scenen rör sig andra krafter. Finansmarknadernas furstar. Wall Streets och City of Londons diskreta aristokrati. Det militärindustriella komplexet som behöver konflikter lika mycket som en fabrik behöver råvaror.
– De behöver inte vinna val.
– De behöver bara finansiera dem.
– De valda politikerna blir administratörer. Megafoner. Översättare av oligarkins vilja till lagtext.
Och samtidigt behandlas medborgaren som ett barn.
– "Var inte orolig."
– "Det är för ditt bästa."
– "Experterna vet bättre."
Språket infantiliseras. Politiken blir pedagogik. Makten talar som en förälder till ett olydigt barn.
Medan massmedia – som borde vara demokratins vakthund – allt oftare liknar hovets narr: den distraherar, moraliserar, pekar ut kättare. Kritik kallas konspiration. Tvivel kallas extremism. Alternativ kallas hot. När obekväma kandidater dyker upp, hittar man domstolar. När partier växer, talar man om förbud. Så försvarar man demokratin – genom att minska valmöjligheterna.
Det är en paradox värdig Kafka. Samtidigt har de rikaste blivit rikare än någonsin. Som om kriser bara drabbar de som arbetar. Det liknar ett feodalsamhälle med digitala kostymer. Adeln heter nu investerare. Skatten kallas inflation. Och livegenskapen kallas bolån.
Jimmy Carter sade en gång att USA snarare är en oligarki än en demokrati. Det lät radikalt då. Idag låter det nästan prosaiskt.
Frågan är inte längre om vi får rösta. Frågan är om rösten fortfarande väger något.
Demokrati utan verkligt inflytande är som en spegel utan glas. Du ser rörelsen – men inget reflekteras. Ändå är alternativet inte cynism eller tyranni.
Historien lär oss att auktoritära lösningar kanske kan tygla oligarker för stunden – men de släcker samtidigt friheten.
Att byta ut en osynlig elit mot en stark man är bara att byta bojor. Det verkliga problemet är inte att demokratin finns. Utan att den urholkats.
Den har reducerats från folkstyre till förvaltning. Från deltagande till åskådarskap. Vi har blivit publik i vårt eget politiska liv. Kanske är det därför ilskan växer. Inte för att människor hatar demokrati utan för att de anar att de inte längre lever i en.
En fungerande demokrati kräver mer än val.
– Den kräver ansvar, transparens, verklig maktdelning.
– Den kräver att ekonomisk makt inte får köpa politisk makt.
– Den kräver medborgare, inte konsumenter.
Annars blir valurnan bara en brevlåda där vi skickar våra förhoppningar – och får tillbaka räkningar.
Demokratin dör sällan med en smäll. Den dör med en gäspning. Med teknokratiska formulär. Med beslut "för vår säkerhet". Den dör när människor slutar tro att deras röst spelar roll.
Och just där, i den punkten, avgörs allt. För när illusionen spricker kan två saker hända:
- Antingen ger vi upp.
- Eller så kräver vi att ordet demokrati återigen betyder vad det lovade.
– Inte en teater.
– Inte en ritual.
– Utan verklig makt för verkliga människor.
Av:
Luis Abascal 31 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal