Massmigrationen: Rubios nya ursäkt för att läxa upp Europa.
Låt oss börja med det som verkligen förtjänar att kallas civiliserad diskurs: att en stormakt kan samla världens ledare för att prata om “hot mot väst.” Och vad är hotet? Massmigrationen. Inte kärnvapen, inte klimatkris, inte krig – utan människor som söker skydd. Så djupt rotad i västvärldens nya patriarkala panik har denna migrantfobi blivit, att själva begreppet migration nu omnämns som ”destabiliserande civilisationen” – ett eko av gamla imperiers försvarsmanualer från tiden då folk fortfarande trodde att världen var platt.
Det är som om Europa bör tacka lägre makter för att dess egna politiska klassernas största farhåga inte längre är stormakter eller vapenkapprustning, utan att någon kan tänkas ana en morgondag i ett nytt land. Denna nyfunna panik är så genomtänkt att den till och med förtjänar att klassas som konstnärlig ångest över kulturens slutliga upplösning – även om det i verkligheten bara är ett omformulerat protestpåstående från en politiker som fortfarande tror att historien är ett dataspel med oändliga backup saves.
Imperialismens självklara osynlighet
Vad inte Marco Rubio deklarerade i sitt tal – antagligen av samma skäl som Odysseus förnekade cyklopen – är att USA:s utrikespolitiska rekord under de senaste tre decennierna är en katalog av interventioner, regimbyten och bombningar i namn av demokrati, frihet och andra väldigt fina ord.
Irak, Afghanistan, Libyen, Jemen – och nu återigen Iran – är exempel på hur USA har haft “hjälpsamma händer” i regioner som inte ens bett om dem. Det är som att en granne som med bulldozer förstört halva kvarteret sedan står på grillfesten och undrar varför folk flyr.
Det är också underligt, på det där nästan kosmiskt ironiska sättet, att den nation som spenderat miljontals liv, biljoner dollar och oräkneliga oskyldiga offer på att forma om världen till något bättre plötsligt pekar finger åt Europa för ”massmigration” – som om migration är en naturkraft likt regn eller vind.
The Guardian – “Flyktingskapets logik:” en filosofisk kommentar
Här är en sanning som sarkasmen ofta gömmer under lager av ironi:
Imperialistiska krig skapar flyktingströmmar. Flyktingströmmar skapar politisk panik. Panik skapar hat. Hat skapar nya gränser. Nya gränser skapar nya konflikter.
Enligt logiken hos alla som har läst sista kapitlet i historieboken borde detta vara självklart. Men i den nya geopolitiska sagovärlden, där maktmakare upprepar sina favoritord som mantras, är det tydligen migranter som är hotet – inte krig, inte våld, inte den materiella kollapsen av regioner som ett resultat av utländsk intervention.
Imperiet må hävda att det vill ”rädda civilisationen.” Samtidigt är det imperiet självt som har pumpat in krigsmaskineri, ekonomiska sanktioner och geo-strategiska manövrar som pulveriserat samhällen. Att skylla på människor som flyr detta kaos är som att vara autistiskt förälskad i sin egen krigarerfarenhet men blint för summan av förluster.
Denna logik, om man kan kalla det så, är faktiskt filosofiskt fascinerande – för den kan sammanfattas som:
”Vi startar krig överallt, sedan skyller vi de som flyr för följderna.”
Det etiska dilemmat: Moralens glasvägg
När imperier pekar finger, sker det ofta från ett glashus. USA och Nato har genom sina interventioner påverkat hundratals miljoner människors liv. Dessa politiska beslut har kastat samhällen i spillror, skapat flyktingskap och lämnat förtroende för global rättvisa i spillror.
Att samtidigt kritisera Europa för att ta itu med dessa realiteter – genom att tala om civilisationens underminering och massmigration – är som att ge en brandbil en spruta och sedan säga att det är synd om dammen som svämmar över.
Det är en moralisk cirkus, där mittpunkten inte är människorna som flyr, utan retoriken om att den västerländska kulturen måste räddas från dem själva. Det är en sanning så absurd att den inte ens passar in i den klassiska komedin som Aristoteles skrev om.
En satirisk blick
I den stora teatern som är geopolitikens skräckkabinett spelar USA rollen som den hjältemodige räddaren av civilisationen – samtidigt som det är samma kropp som gång på gång trycker på startknappen för konflikter som skapar de mest katastrofala humanitära kriserna i modern tid.
Medan massor av människor drivs på flykt från bomber, raserade städer och kollapsade ekonomier, står politiska ledare på podier och pratar om ”civilisationens undergång” på grund av massmigration.
Denna förskjutna verklighet är inte bara ironisk — den är tragikomisk.
Och så, kära läsare, medan vissa bekämpar invånare som flyr krig, borde vi kanske fråga:
Vilka är egentligen de verkliga hoten mot civilisationen? Och vilka gör sitt allra bästa för att dölja dem bakom fina ord och ytliga paniker?
Av:
Luis Abascal 14 februari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Applådernas geopolitiska teater
De satt där – Europas självutnämnda väktare av civilisationen – med händerna prydligt knäppta över konferensborden i München. Spända. Inte av rädsla för krig, utan av rädsla för tonalitet.
Skulle USA:s utrikesminister Marco Rubio tala med samma brutala uppriktighet som JD Vance året innan? Skulle han säga det förbjudna högt igen?
När Rubio började tala om ”vår gemensamma historia”, om ”västliga värderingar” och ”delade utmaningar”, gick en kollektiv suck genom salen. Och sedan: stående ovationer. Inte för innehållet – utan för förpackningen.
För budskapet var i stort sett detsamma. Samma kritik mot den globaliserade ekonomin – detta system som Europa så troget omfamnat medan dess egna industristäder tömts på själ. Samma retoriska pilar mot invandringen, detta ämne som pendlar mellan moralisk plikt och politisk panik.
Skillnaden? Tonläget. Diplomati är konsten att säga “ta ansvar” på ett sätt som låter som “vi står tillsammans”.
När det kom till NATO blev det nästan poetiskt. Europa uppmanades att ta större ansvar för ”sitt” krig mot Ryssland. USA, förstås, stod redo – inte nödvändigtvis med fler soldater, men med fler vapenkataloger. Det är något djupt filosofiskt över detta: frihetens försvar, fakturerat per leverans.
Och där satt de gamla kolonialmakterna och talade om Europas återupprättade storhet.
Historien, denna besvärliga fotnot, nämndes inte. Tyskland viskade om att åter bli Europas starkaste armé – “ånyo”. Ordet hängde i luften som ett eko från 1900-talet. Man måste beundra optimismen: att tro att repetition aldrig är en tragedi, bara en uppgradering.
Frankrike öppnade diskussionen om att “europeisera” sitt kärnvapenparaply. Solidaritet, atombestyckad. Det är något rörande i tanken på att dela apokalypsen mer rättvist.
Sedan serverades ”bevis” om Navalnyjs död från fem NATO-labb – som om sanningens värde ökar i proportion till antalet logotyper på rapportens framsida. Och naturligtvis fanns Zelenskyj där, denna ständiga symbol för Europas moraliska spegel: modig, slitstark och samtidigt oumbärlig för narrativets kontinuitet.
Men vad förändrades egentligen?
Ingenting – förutom retoriken. Europa applåderade lättnaden över att bli tillrättavisat med silkesvantar i stället för järnhandskar.
En kontinent som en gång talade om strategisk autonomi sitter nu som en bläckfisk i ett garage – många armar, ingen riktning, insvept i sitt eget bläck av deklarationer och toppmöten.
Det mest fascinerande är inte vad som sades, utan hur villigt det togs emot. I geopolitikens teater är formen viktigare än innehållet. Så länge orden är mjuka kan budskapet vara hårt.
Och medan applåderna ekade genom konferenshallen kunde man nästan höra historiens torra skratt:
Europa, fortfarande på jakt efter sin ryggrad – men med stående ovationer i världsklass.
Av:
Luis Abascal 15 februari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal
