El Leviatán heter Donald Trump – och i början av 2026 har han omdefinierat suverän makt: inte som en funktion av lag, normer eller ansvar – utan som en ensammans angelägenhet.
Det här är inte bara maktens återkomst i rå form; det är ett existentiellt påstående om vad makt är i vår tid: en narcissistisk gestalt som säger att det enda som kan hejda honom är han själv.
I en intervju publicerad i The New York Times – mitt under stormen av internationella och inhemska konflikter – blev Trump frågad om det finns några gränser för hans globala auktoritet. Hans svar var lika hänsynslöst självcentrerat som det var filosofiskt absurt:
”Min egen moral. Mitt eget sinne. Det är det enda som kan stoppa mig.”
Han gick vidare och förklarade att han inte behöver internationell lag, och att om lagens definition på något sätt stör hans handlande, så är det den definitionen som är problemet – inte hans beteende.
Detta är inte bara ett politiskt uttalande. Det är en metafysisk självpåstådd gräns: inte en check and balance inbäddad i konstitution, lagar eller multinationella överenskommelser – utan en gräns som existerar inom Trump själv. Denna självreglerade moral är i praktiken en morallös moral, ett postmodernt imperium där subjekt och objekt faller samman till en enda entitet: Trump.
Napoleon i modern tid? Ja – men farligare
Att jämföra Trump med Napoleon är i dag mer än en retorisk överdrift; det är ett psykologiskt porträtt av den karismat-autoritativa ledaren som inte känner sig bunden av de institutioner som styr vanliga dödliga. Med Napoleon var det krig, erövringar och Europa-dominans. Med Trump är det inte bara krig – det är en redefinition av vad suveränitet och makt betyder i en globaliserad värld:
- Venezuela, där han beordrade en blixtattack, grep deras president och utropade kontroll över landet – och dess naturresurser – som om det vore ett byte i ett storföretags bokslut.
- Grönland, en del av ett främmande NATO-land, blir ett territoriellt objekt i en psykologisk geopolitisk satsning snarare än ett ämne i internationell diplomati.
- Iran hotas med nya attacker, medan han samtidigt förklarar sig själv som fredens arkitekt.
Detta beteende – att senarelägga verkliga lagar till förmån för enkelt gottetyckande – är inte ett tecken på självkontroll, utan på självbedrägeri. Att hävda att ”min egen moral är allt som håller mig tillbaka” är i praktiken att placera hela planetens säkerhet på en narcissistisk skuldra.
Den psykologiska logiken i ett auktoritärt imperium
Filosofen Thomas Hobbes beskrev Leviatan som den suveräna statsmakten som förhindrar kaos. Men vad händer när suveränen själv är kaoset? När gränsen mellan juridiskt ansvar och psykologiskt självbedrägeri suddas ut? Trump står inte längre under internationella normer eller multilaterala institutioner – enligt honom är dessa bara verktyg som kan omtolkas efter behag.
Han kliver in i scenen som en hypermodern Napoleon:
- Inte bunden av Wien-kongressens efterkrigsordningar,
- Inte lyssnande till FN-resolutioner,
- Inte förankrad i någon moral utanför sin egen självbild.
Denna självrefererande maktlogik är som en psykologisk spiral:
- Om jag kontrollerar min moral – då kontrollerar jag världen.
- Om jag är immun mot lag – då avgör jag vad lag är.
- Om global ordning är subjektiv – då är kaos bara ett annat ord för möjligheter.
Det här är inte bara aggressiv realpolitik; det är en form av existentialistisk imperialism.
Vem ska stoppa denne Leviatan?
När suveräniteten inte längre är bunden av institutioner, utan av ett subjektivt moraliskt kompass, uppstår ett fundamentalt problem:
- Om moral blir godtycklig – vem mäter den?
- Om internationell lag reduceras till ett retoriskt verktyg bland många – vem upprätthåller den?
- Om den enda begränsningen på makt är den som finns inne i en man – vem säkerställer att den mannen inte ser sig själv som både domare och lagens källa?
Senaten, Wall Street och världens regeringar frågar sig nu: Hur stoppar man en modern Napoleon när han säger att han själv är högsta domare? Det är inte bara en juridisk fråga – det är en filosofisk och psykologisk kris i vår tids förklaring av makt, ansvar och mänsklighet.
Av:
Luis Abascal 9 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal