Det finns något nästan klassiskt över vår tids politiska karriärer. Inte klassiskt i aristotelisk mening – dygd, erfarenhet, prövning – utan snarare i den sena romerska: ämbeten utan jord under naglarna, makt utan möda, beslut utan levd verklighet.
Johan Forssell bär examensbevis från Handelshögskolan, från internationella lärosäten, från korridorer där framtidens eliter poleras till rätt tonfall och rätt hållning. Allt är korrekt, meriterande, glänsande. Men någonstans mellan seminarierummen och partihögkvarteren tycks en avgörande erfarenhet ha uteblivit: det som förr kallades arbete.
– Inte arbete som titel.
– Inte arbete som strategi.
– Utan arbete som slit.
Det vill säga det arbete där ryggen värker, där lönen är beroende av konjunkturen, där man inte kan falla tillbaka på ett nätverk av pressekreterare och politiska sakkunniga. Det arbete där man inte blir omplacerad – man blir uppsagd.
Istället har vi ännu ett exemplar av den moderna arten homo politicus broilerus: uppfödd i partiets trygga inkubator, närd av utredningar, kampanjer och stabsrum. En karriär så rak att den liknar ett rullband. Aldrig utanför systemet. Aldrig utan skyddsnät. Aldrig riktigt prövad av verkligheten.
Och ändå – just dessa människor talar med störst säkerhet om “vandel”, om att “göra rätt för sig”, om moralisk fostran av andra.
Det finns något filosofiskt ironiskt i detta. Historiskt sett har moralpredikan nästan alltid kommit uppifrån. De som själva sluppit risker har älskat att tala om plikt. De som aldrig nekats arbete har varit snabba att mäta andras duglighet. De som aldrig stått sist i kön har uppfunnit regler för vem som får stå först. Det är ett gammalt mönster.
Men vår tid tillför något nytt: man lyckas kalla misstänksamhet för ansvar och exkludering för integration. Tusentals arbetare med invandrarbakgrund – människor som städar sjukhus, kör bussar, bygger hus, vårdar våra äldre – får höra att de ska “bevisa” sin rätt att tillhöra. Att deras namn, deras ursprung, deras bakgrund gör dem preliminära medborgare. På prov.
– Som om hårt arbete plötsligt inte räckte.
– Som om lagen fått en etnisk fotnot.
– Som om medborgarskap vore ett smaksinne.
Detta är inte konservatism i historisk mening. Det är inte ens realism. Det är en byråkratisk misstänksamhet förklädd till dygd.
Och konsekvensen?
– Ett land som långsamt lär sina barn att vissa alltid måste anstränga sig dubbelt för att räknas hälften.
– Ett samhälle där likhet inför lagen blir en formulering i högtidstal snarare än praktik.
– Ett politiskt klimat där maktinnehav är viktigare än sammanhållning.
Moderaterna framstår då mindre som ett idéparti och mer som en administrativ apparat: effektiv, disciplinerad – och märkligt själlös. Beredda att skapa sprickor som tar generationer att läka, så länge regeringsmakten består mandatperioden ut.
Historien är full av sådana rörelser. De vinner val. De förlorar samhällen. Och kanske är den största ironin denna:
De som aldrig haft ett “riktigt jobb” har gjort det till sin livsuppgift att avgöra vem som förtjänar ett.
Det är inte bara politiskt problematiskt. Det är moraliskt komiskt. På det där torra, nästan tragiska sättet som bara makten kan vara.
Av:
Luis Abascal 9 februari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal