I dagens Europa har vi folk utan ledare och ledare utan folk. Ledare – ett ord på drift.
I dagens Europa används ordet ledare med en närmast liturgisk slentrian. Det upprepas i västvänliga massmedier som ett skyddande mantra: ”De europeiska ledarna möttes”, ”ledarna enades”, ”ledarna visade handlingskraft”. Orden staplas som kulisser i ett teaterstycke där publiken förväntas applådera – oavsett vad som faktiskt sker på scenen.
Vid dessa återkommande sammankomster av de så kallade ”de villiga” – Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Polen – ajournerades nyligen även Sveriges statsminister, högtidligt insläppt i rollen som ännu en ledare. Men frågan infinner sig obönhörligt: Ledare för vad, Och för vem?
Efter att ha arbetat i stora organisationer, både som ansvarig och som underställd, har jag lärt mig två grundläggande sanningar om ledarskap.
För det första: En ledare skapar resultat. Inte genom slogans, inte genom presskonferenser, utan genom faktisk förbättring – från bra till bättre, från stabilitet till utveckling.
För det andra: En ledare kan vända sig om och se människor följa. Inte av rädsla, inte av plikt, utan av förtroende.
Mot den måttstocken framstår många av Europas självutnämnda ledare som något helt annat. De leder regeringar med rekordlåga opinionssiffror, splittrade parlament och ett växande avstånd till sina egna folk. De presiderar över fallande reallöner, avindustrialiserade ekonomier, stigande arbetslöshet och social oro – och kallar detta ansvarstagande.
Ändå fortsätter titeln att användas, som om ordet i sig kunde ersätta innehållet. Men makt utan förtroende är inte ledarskap. Det är administration. Förvaltning av nedgång. Krisledning utan legitimitet.
En chef kan utses uppifrån. En ledare uppstår underifrån.
Chefen får sitt mandat av strukturen. Ledaren får det av människorna.
I Europas fall tycks vi ha gott om det förra och en skriande brist på det senare. Besluten kommer ovanifrån, applåderna uteblir nedifrån. När människor inte längre följer – utan bara uthärdar – har ledarskapet redan upphört, även om titeln består.
Så när Europas ”ledare” samlas, och när vår egen statsminister reser för att möta dem, är frågan inte vem som sitter vid bordet, utan vem som faktiskt har någon bakom sig. För den som inte har folket i ryggen leder ingenting. Han eller hon förvaltar bara makten tills någon annan tar över – med samma titel, samma tomma ord och samma växande avstånd till verkligheten.
Ledarskap mäts inte i möten, uttalanden eller symbolik. Det mäts i tillit, vilket det råder akut brist på i dagens Europa .
Av:
Luis Abascal 17 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal