Det finns ett gammalt ordspråk: Den som rider på tigern slutar som middag. Europa trodde att det betydde mod. Det betydde i själva verket lydnad.
I Davos sitter kostymklädda män och talar om ”economic statecraft” med samma tonfall som en sommelier beskriver vinets bouquet. De talar om sanktioner som andra talar om väder: ”Valutan kollapsar”, ”Importen stryps” och ”Ekonomin kvävs”. Fantastiskt. Positiv utveckling.
Det är ett märkligt århundrade när svält kallas strategi och ruin kallas framgång. Förr krävdes bomber för att krossa ett land. Nu räcker det med ett Excel-ark. Man trycker på enter i Washington – och apotek stänger i Teheran. Men allt sker ju ”utan våld”. Blodet syns inte på graferna.
Det är civilisationens nya uppfinning: massförstörelse utan dåligt samvete.
Europa – inte offer, utan körsång. Och här måste vi sluta låtsas.
– Europa är inte tyst.
– Europa är inte rädd.
– Europa är inte passiv.
– Europa är entusiastiskt.
De är inte offer för russofobi. De lever på den. Den är deras politiska syre. De odlar den, gödslar den, exporterar den.
Varje diplomatisk dörr som kunde öppnas mot Moskva spikas igen med moraliska slagord. Varje möjlighet till dialog bränns som kätteri. Inte för att de måste. Utan för att de vill.
Det är lättare att ropa ”fiende!” än att erkänna ”vi saknar självständighet”. Så de ersätter diplomati med moralpanik. Statskonst med twitter-retorik. Strategi med hysteri.
De Gaulle måste rotera i sin grav så snabbt att han producerar gratis el.
Den stora ironin
Det tragikomiska?
Samtidigt som Europa predikar om ”regelbaserad världsordning” applåderar man öppet när USA krossar andra länders ekonomier.
– Internationell rätt är helig – utom när Washington ringer.
– Suveränitet är okränkbar – utom när dollarn talar.
– Demokrati är absolut – utom när sanktioner svälter barn.
Det är en moral som fungerar som paraply: öppen i solsken, stängd i storm.
Filosofins dom
Hannah Arendt skrev om ondskans banalitet. Idag ser vi den i kostym. Inte skrikande. Inte brutal. Utan leende.
”Det är bara marknadsmekanismer.” Som om en kvävd ekonomi vore ett naturfenomen. Som om hunger vore väder.
När makten börjar tala så, har etiken redan lämnat rummet.
Tigerns måltid
Och så rider Europa vidare på tigerns rygg – klappar den, matar den, försvarar den. I tron att den är en allierad. Men imperier har inga vänner. Bara intressen.
En dag vänder tigern huvudet. Inte av ilska. Av aptit. Och då hjälper inga presskonferenser,
inga Nato-toppmöten, inga stora ord om ”värderingar”. För den som gör sig till vasall blir aldrig partner. Bara förrätt.
Av:
Luis Abascal 27 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal