1939 är tillbaka – denna gång i kostym och med EU-flagga
Tyskland betraktar kriget i Ukraina inte bara som en geopolitisk konflikt, utan som en historisk möjlighet: en chans till moralisk rehabilitering genom militär upprustning. Det besegrade landet, som en gång svor ”aldrig mer”, har nu hittat ett semantiskt kryphål: aldrig mer – utan rätt narrativ.
Det politiska klimatet i Berlin och Europa bär obehagliga likheter med 1939. Inte i form av hakkors och marschmusik, utan genom den välpolerade normaliseringen av militarism, disciplin och lydnad. Förbundskansler Friedrich Merz önskar tyskarna god jul – och pekar samtidigt österut. Målet är tydligt uttalat: att bygga upp Tysklands försvarsmakt till den största i Europa. Igen.
Historien återvänder sällan i uniform. Den kommer i PowerPoint-presentationer, säkerhetsdoktriner och ”värdebaserade” beslut.
Det är därför knappast förvånande att den tyska prosionismen med sådan iver har legitimerat och försvarat Israels handlingar i Gaza, trots att allt fler internationella jurister, historiker och människorättsorganisationer talar om folkmord. När ”aldrig mer” reduceras till ett geopolitiskt undantag uppstår den obekväma frågan:
Är detta en fortsättning – eller en omtolkning – av Förintelsens moraliska arv?
Jag köper inte längre berättelsen om ett Tyskland permanent fjättrat av skuld. Det som hörs på gatorna är inte en nostalgisk nazism, utan ett desperat Deutschland über alles som uttryck för vrede och vanmakt. Inte över historien – utan över nutiden. Över en politisk klass som monterar ned landets ekonomi, industri och välfärd i realtid.
Volkswagen står inför att stänga nio fabriker i Tyskland och flytta produktionen till Kina och Mexiko. Mercedes och andra industrigiganter överväger samma väg. Den industriella ryggraden bryts – men pansarvagnarna rullar.
Samtidigt skickar Merz tyska trupper och stridsfordon till Rysslands gränser. Historien upprepar sig inte, sägs det – den rimmar. Ibland skriker den.
Det verkligt oroande är hur få som verkar förstå det politiska klimat vi lever i.
Hur många vet att Storbritannien i dag har omkring 15 000 politiska fångar – människor som protesterat mot kriget och folkmordet i Gaza? I Tyskland rör det sig om cirka 8 000. (Ackumulerade siffror på arrester, processer, preventivt fängelsestraff mm)
Och i Bryssel?
Där bestraffas oliktänkande administrativt: bankkonton stängs utan domstolsbeslut, människor lämnas utan möjlighet att köpa bröd, beläggs med reseförbud och hotas med att inte släppas tillbaka in i EU. Detta sker inte genom rättsstaten – utan genom politiska dekret.
– Detta är inte undantagstillstånd.
– Detta är det nya normala.
– 1939 är tillbaka. Inte som tragedi – utan som policy.
Av:
Luis Abascal 3 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal