Jag kan inte sluta att fundera på varför de politiska partierna inte lyckas fånga folkviljan och därmed har upphört att representera svenska folket.
Jag har antytt orsaken tidigare, men den kanske bör förtydligas.
Felet är partistödet.
Siffrorna är mycket svåra att få fram, men min beräkning pekar på att det totala beloppet till partierna ligger på 1,5 miljarder kronor per år. Det gäller Kommuner, Regioner och Riksdagen.
Bara för att vi ska få en uppfattning vad det kan handla om så:
Varje riksdagsmandat ger 270.587 kronor i partistöd under tredje och fjärde året.
Grundstödet till varje partis riksdagskansli är 414.514 kronor per år.
Dessutom ett tilläggsstöd på 24.300 kronor för varje riksdagsplats per år.
Även riksdagsgrupperna får ett grundbelopp på 377.778 per år samt 6.334 kronor för varje riksdagsmandat per år.
Dessutom får varje riksdagsledamot 757.200 kronor per år för att anställa en egen politisk sekreterare.
Därutöver betalar SIDA 75 miljoner kronor sammanlagt till partiernas internationella kontakter.
De politiska partiernas kvinnoorganisationer får dessutom dela på 15 miljoner kronor per år.
Ungdomsförbunden får dessutom dela på några tiotals miljoner kronor.
Därutöver så får partierna även Regionalt och Kommunalt partistöd.
Utöver detta så får 349 riksdagsledamöter en heltidslön samt 46 ministrar och statssekreterare bra löner.
Runt om i Sverige finns dessutom omkring 1.000 heltidsanställda kommunalråd och regionråd, samt ett antal politiska sekreterare.
Många före detta politiker har utsetts till Ambassadörer och Generaldirektörer, samt har fått välbeställda styrelseposter i Sveriges omkring 400 myndigheter.
Partistödet infördes så smått 1966.
Före dess finansierades partierna av medlemmarna till 100 %. I dag svarar medlemsavgiften endast för en bråkdel av parternas intäkter. Min beräkning är att de sammanlagda medlemsavgifterna ligger på 50 miljoner kronor per år. Det motsvarar strax över 3 % av partiernas intäkter.
Partiledningarna behöver alltså inte bry sig om antalet medlemmar och är inte ens beroende av dem.
(Ni må tro att det tog mig många timmar, kanske dagar att få fram ovanstående siffror. De är från 2020).
Frågan kvarstår varför partierna inte plockar upp folkviljan eller representerar folket?
Svaret finns i hur partiernas valberedningar arbetar.
Det är nästan obegripligt hur Moderaterna först valde Anna Kinberg Batra och därefter Ulf Kristersson efter att Fredrik Reinfeldt avgick 2014.
Svaret är att alla partier har ett antal inflytelserika partigängare. De är angelägna att den kommande partiledaren tillhör det styrande skiktet inom partiet där de själva ingår.
Partiledaren utser partisekreteraren som har makten över partiorganisationen.
Vilka ska bli ministrar eller statssekreterare?
Vilka får styrelseposter eller blir utskottsordförande?
En utskottsordförande i riksdagen får ett extra lönetillägg på 16.200 kronor i månaden.
Vice ordförande får 12.210 kronor/månaden och en vice talman får 24.410 kronor extra i månaden.
De som ingår i den inre cirkeln i ett parti är mycket angelägna om att när partiet byter partiledare att den personen ingår i den egna maktcirkeln. På så vis kan de behålla sina poster och extra inkomster.
Centerpartiet har också gjort ett par obegripliga partiledarbyten. Annie Lööf hade bundit fast sig vid masten och vägrade att samverka med SD. Det var partiets linje. Självklart kommer den linjen att leda till partiets undergång. Man valde därefter Muharrem Demirok som inte hade några planer på någon nyorientering.
Centerpartiet står på ljusårs avstånd från sina forna väljare, Men för partiets inre krets är de egna maktpositionerna viktigast.
Därefter kom Anna-Karin Hatt utan någon som helst nyorientering.
Centern har nu sin tredje partiledare med exakt samma inriktning som de tidigare. Det innebär att partiet tappar sina väljare, men den inre kretsen har kvar sina positioner.
Centern sålde sina tidningar för 1,6 miljarder kronor och är Europas rikaste parti. Även om Centern åker ur riksdagen så finns det mycket pengar att dela på för dem som håller sig kvar i toppen.
Ännu tydligare blir det med Liberalerna. Simona Mohamsson fullföljer sina företrädares linje, vilket innebär att politrukerna har kvar makten över partiet. Om de byter ut Simona Mohamsson och ersätter henne med Martin Melin så kan partiet kanske räddas, men då försvinner de i Liberalerna som har bundit fast sig vid masten.
Om Martin Melin är klok, så måste han byta ut partisekreteraren och skaffa sig nya förtrogna.
Martin Melins linje är nämligen att kunna samarbeta med SD. Han måste alltså byta ut det gamla gänget, vilket de inte går med på.
Ännu tydligare blev det när Håkan Juholt valdes till partiordförande för Socialdemokraterna. Han var inne på en annan linje än företrädaren Mona Sahlin, Men var oförsiktig att behålla hennes gäng.
De gjorde sig snabbt av med Håkan.
När Stefan Löfven valdes till partiledare för Socialdemokraterna, så försökte den dåvarande partisekreteraren Carin Jämtin att inskola Stefan Löfven i hennes gäng. Hon tog honom ut till Bommersvik i 14 dagar för att få Stefan Löfven att räcka vacker tass och vara en duktig hund.
Stefan Löfven plockade bort Carin Jämtin och hon är nu landshövding i Västernorrlands län som är ett kallt och blåsigt län.
Låt mig påminna om att det finns knappt någon av ministrarna i de tidigare socialdemokratiska regeringarna som inte har sysslat med bidragsfusk och andra oegentligheter. Detta är den sorgliga förklaringen varför riksdagspartierna har slutat att representera svenska folket.
Det politiska bidragssystemet är så uppbyggt att det är mer lönsamt att bevaka sina egna intressen än väljarnas.
Av:
Stefan Torssell 27 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Stefan Torssells och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Stefan Torssell
- Bok: M/S Estonia : svenska statens haveri
Forumet: