Iran befinner sig i dag i ett historiskt korsdrag där flera geopolitiska lågtryck möts.
Det är inte bara den islamiska republikens vara eller icke-vara som står på spel, utan själva konturerna av den nya världsordningen. Den värld där USA inte längre är dirigent, utan bara en av flera musiker i en orkester där Beijing, Moskva och Teheran spelar allt högre.
I detta triangeldrama är Iran mer än ett land. Det är en geostrategisk pelare. Faller Teheran, skakar hela BRICS-bygget. Alla de där teglen som mödosamt staplats – alternativ till dollarn, till västlig dominans, till Washingtons påbud – riskerar att rasa som en kuliss i ett dåligt teaterstycke.
Just nu, nästan som på beställning, sammanfaller flera ”tillfälligheter”. Kina och Iran står inför ett enormt samarbetsavtal: raffinaderier, hamnar, järnvägar – en ny pulsåder mellan Persiska viken och den nya Sidenvägen. Prislappen? Astronomiska 400 miljarder euro. Ett direkt slag mot USA:s sista stora trumfkort: kontrollen över handelsvägar, energi och kapitalflöden.
Och precis då – inflation, stigande levnadskostnader, en rial i fritt fall. Missnöjet växer. Demonstrationer bryter ut. Kravaller. Kaos. För geopolitiken har inga oskyldiga sammanträffanden. I stormens öga sitter underrättelsetjänster, sanktionssystem och informationskrig, redo att förvandla social frustration till strategisk destabilisering.
USA och Israel ser här ett gyllene tillfälle. Inte för att rädda iranska kvinnors rättigheter – den retoriken är bara moraliskt glitter – utan för att slå mot Kinas stora vision: den nya Sidenvägen. Om Iran kan knäckas, kan Ryssland isoleras i Eurasien och Kinas landbaserade handelsrutter kapas. Imperiet, som förlorat sitt grepp om haven, försöker nu sabotera kontinenterna.
När Donald Trump säger att USA ska ”stå på det iranska folkets sida”, bör vi höra den klassiska imperialistiska översättningen: ”Vi ser att staten vacklar, och nu tänker vi trycka till”.
Humanitär retorik som kamouflage för maktpolitik är lika gammal som kanonbåtsdiplomatin.
Men Iran är inte Irak. Inte Libyen. Inte Syrien. Det är ett tusenårigt persiskt civilisationskomplex, hårt, stolt och med ett djupt historiskt minne av att bli förrådd av stormakter. Om regimen pressas tillräckligt hårt kan den tvingas till eftergifter – en sorts persisk perestrojka, som Pepe Escobar uttryckt det: mer öppenhet, mer pluralism, kanske till och med demokratisering.
Frågan är bara:
Blir det en reform inifrån – eller en kollaps påtvingad utifrån?
Historien lär oss att imperier sällan accepterar att deras tid är över. De skriker, hotar, bombar – och kallar det ”världsordning”. Men världen lyssnar allt mindre. Och i Teheran blåser nu den perfekta stormen.
Av:
Luis Abascal 12 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
"Alla länder som handlar med Iran sanktioneras med 25% tullar"
Det är nästan rörande att höra Donald Trump säga: ”Vi ska införa sanktioner mot Iran, för vi gillar inte dem som dödar människor.”
Israel har dödat över 300 000 palestinier i Gaza, de flesta barn och mödrar. Har någon hört Donald Trump tala om att införa sanktioner mot Israel för att de dödar människor?
Av:
Luis Abascal 13 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal
