Vi inleder det nya året med en Amerikansk vår som skulle få både Caesar och Napoléon att nicka av avund.
På rekordtid har USA bombat, invaderat och till och med haft ihjäl eller tagit i förvar folkvalda presidenter i Venezuela. President Nicolás Maduro och hans hustru Cilia Flores flögs elegant till New York efter en militär operation som heter Operation Absolute Resolve. Det är inte en scen ur en Hollywood-film – det är politikens nya soundtrack.
Och jo, innan någon hinner säga “folkets självbestämmande” så finns det redan nya förslag från Washington att fortsätta kampanjen – Kuba, Colombia, Iran och till och med det riktig exotiska exemplet Grönland nämns i kungörelserna om framtida anfall eller inkorporeringar.
Det är svårt att avgöra om det här beteendet är ett uttryck för överdriven styrka – eller en form av paranoia i överexponerad rustning där varje skugga blir en fiende och varje kontinent ett nytt nöjesfält för geopolitisk showmanship.
”Vi gör det för oljan!” – Den brutna logiken
I Washington låter motiven ofta som om de vore skrivna av en överambitiös actionförfattare med fossilbränsle som protagonist. Oljan i Venezuela – världens en gång största reserver – är plötsligt en gåva som Gud glömde att ge USA direkt.
Detta rättfärdigande är lika filosofiskt hållbart som att hävda att jorden är platt eftersom man föredrar skivformatet. Facil retorik, men tunna argument när de möter internationell rätt och ett system av suveräna stater som faktiskt inte råkar vara USA:s bakgård.
Grönland – Operation: “Köp inte, erövra”
Och så har vi Grönland – den arktiska juvelen som inte ens är särskilt oljerik men som har strategiskt läge och en befolkning som verkligen inte bett om att bli en amerikansk delstat. Förslaget om att “annexera” Grönland för att hindra Ryssland och Kina är lika elegant som att uppfinna en ny sport där reglerna ändras varje gång man förlorar.
Om “styrka”, kaos och imperiets självbild
Det transatlantiska dramat är samtidigt skrämmande och lite tragikomiskt. De som förr talade om amerikansk exceptionalism framstår nu som skådespelare i en pjäs där manusförfattaren verkar ha varit i konflikt med verkligheten: en operation i Venezuela som utmanar kärnan i folkrätt och suveränitet; globala fördömanden och förvirrade allierade; hot om fler interventioner som ibland låter mer som tweets ur en eldningskedja än seriös diplomati.
Filosofiskt sett är imperier sällan svaga när de inte visar muskler – de är svaga när deras muskler inte längre har en legitim riktning eller ett meningsfullt mål. Imperiets problem är inte kaoset – det är att kaoset blivit strategi.
ICE och de inhemska stormtrupperna
Och som om internationell dominans inte vore nog har vi den inhemska dimensionen: institutioner som ICE, som i verklighetens USA ibland fungerar mer som oöverträffade exekutiva verktyg än som civila verkställare av lag och ordning. De har, enligt kritiker, praktiskt taget immunitet för alla handlingar de begår, vilket i folkmun ger dem status som både byråkratiska gengångare och trumpistiska stormtrupper.
Här smälter det utländska och inhemska våldet samman som två sidor av samma mynt – ett mynt som aldrig badas i rättvisa.
Ett imperium i spegellabyrint
Så är allt detta tecken på styrka? Knappast. Tvärtom. Vi ser ett imperium som: slår utan konsensus, och sedan frågar efter ursäkter; hotar utan tydliga mål; argumenterar för sin egen rätt att bestämma andras öden med en allvarlig brist på logik.
Att skjuta med hagel mot världens problem är inte ett tecken på styrka – det är ett tecken på desperationens ammunition.
Av:
Luis Abascal 11 januari -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal