Mitt i Europas civilisatoriska kris finns ett motljus.
I detta kulturella kaos växer en mänsklig motrörelse fram: Människor som läser mer, som söker bortom rubrikerna, som tar del av ledarsidor, essäer och kritiska röster. De tänker, tvivlar och ifrågasätter. Det inger hopp.
När institutionerna vittrar, börjar medvetandet gro.
Europeiska unionen krackelerar som politiskt projekt för den breda massan. Det är uppenbart att konstruktionen från början formades för finansiella, massmediala och politiska eliter. Folket – dess vilja, dess röster, dess vardag – hölls konsekvent utanför. Demokratin reducerades till ritual, deltagandet till ett alibi. Kriget mellan Nato och Ryska federationen på ukrainsk mark har accelererat denna dekadens.
Avindustrialisering, energikris och ekonomisk urholkning breder ut sig som en långsam frost över kontinenten, samtidigt som massmedia draperar verkligheten i dimridåer. Det som borde vara huvudfrågor göms undan, trivialiseras eller förklaras som nödvändiga uppoffringar.
De neoliberala ledarnas krigsfixering – till varje pris – har skapat ett auktoritärt klimat. Journalister, forskare och offentliga kritiker har bestraffats genom dekret från Bryssel: bankkonton fryses, reseförbud införs, utan rättslig prövning. Rättsstaten sätts på paus i frihetens namn. Paradoxen är brutal.
Friheten står på spel. Inte bara i form av ekonomisk kollaps, urholkade pensioner och skenande elräkningar, utan i vår fysiska och psykiska integritet. När rädsla normaliseras och lydnad upphöjs till dygd, krymper människan inåt.
Det förblir en gåta hur Europas folk ännu inte i större omfattning fyllt gator och torg för att kräva ansvar, transparens och en ny politisk riktning.
Kanske är det tröttheten. Kanske är det fragmenteringen. Kanske är det illusionen om att inget alternativ finns.
Men just där, i sprickorna, växer något nytt. Mitt i allt detta syns en gryende ljuspunkt för Europas arbetarklass – förrådd av socialdemokratier som allierat sig med storkapitalet och EU:s teknokratiska maskineri. Protester och organisering i Frankrike, Italien, Tyskland, Belgien, Spanien, Rumänien och fler länder visar att missnöjet inte är isolerat. Det är kontinentalt.
En revolutionär politisk medvetenhet befinner sig ännu i sin linda, men den organiserar sig nu bortom nationsgränserna. Inte i hatets språk, utan i värdighetens. Inte i kaos, utan i solidaritet.
Joe Hills ord ekar åter, inte som nostalgi utan som riktning:
”Sörj inte – organisera er.”
Europa befinner sig i skymning. Men skymning är inte natt. Det är den stund då konturerna klarnar, då falska ljus slocknar och nya stjärnor blir synliga.
Av:
Luis Abascal 26 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal